”Säkerligen en välkommen nyhet för alla de som länge gått och väntat” – skall det anses som godtagbart språkbruk i dag?
G. M., Västanfjärd
Det är här fråga om en av de mest diskuterade språkvårdsfrågorna på senare tid, nämligen användningen av de i stället för ett väntat dem när pronomenet står som objekt (”Jag har svårt att förstå de som vill bo i en förort”) eller efter preposition (”Där fanns ingen av de som han ville träffa”).
Att frågan är så omdiskuterad beror främst på att det har gjorts så många försök att förklara orsaken till användningen av de i dylika fall.
I första upplagan av Riktig svenska (1939) skrev Erik Wellander att formen berodde ”främst på oriktig transponering av talspråkets dom”. Det tycks också ha varit en ganska allmän uppfattning bland svenska språkforskare fram till 1970-talet. Följaktligen betraktades ”för de som” av de flesta som ett språkfel.
Men det finns många bevis på att det inte i första hand är talspråkets dom som har lett till en oförmåga att skilja mellan de och dem i skrift. Det för oss finlandssvenskar mest närstående beviset är att felet förekommer ofta också hos dem (de?) av oss som i tal skiljer mellan di och dem – och det förekommer både i tal och skrift.
Men det finns betydligt äldre exempel. Bertil Molde har skrivit om ”Ingen av de som?” (i Språkvård 4/1980), och anför bl.a. ett exempel ur Nya Testamentet 1526: ”Så tektes gudhi medh dåraktugha predican frälsa the som troo (1 Kor. 1:21).
Samma användning av de i stället för dem förekommer för övrigt också i danskan och norskan. Åtminstone i danskan kan det inte vara fråga om inflytande från en talspråksform motsvarande svenskans dom.
Tilläggas kan att den norske språkvårdaren Finn-Erik Vinje ger exempel på de i stället för den traditionella grammatikens dem hos författare som Holberg och Ibsen.
Det är alltså uppenbart att förklaringen är en annan än talspråkets dom, vilket också många språkvetare inklusive Wellander senare har konstaterat. Det är helt enkelt så att förbindelsende som av många uppfattas som en oböjlig enhet, precis som det enkla de framför ett substantiv (jfr ”Ingen av de som var där” och ”ingen av de människor som var där”).
I både danskan, norskan och svenskan är språkvårdarna tämligen eniga om att det oböjda de i dag kan godkännas i exempel som de anförda. Framför allt då det föreligger ett underförstått substantiv anses de acceptabelt. Olof Thorell ger följande exempel i Svensk grammatik (1973):
(a) Han såg inga andra pojkar än de (:pojkar) som satt i bilen. (b) Han såg inga andra än dem som satt i bilen.
Men kravet på ett lätt underförstått substantiv ställs knappast längre för att det oböjda de skall betraktas som acceptabelt. Bertil Moldes konklusion i den tidigare nämnda artikeln är entydig:
”Vi skall inte längre påstå att det enda korrekta är att skriva t.ex. Jag kände ingen av dem som var där och Samhället straffar dem som bryter mot lagen.
I bägge fallen bör också de godtas – men naturligtvis är också dem korrekt kommer så att förbli under överskådlig tid.”
Det kan ytterligare tilläggas att ”oförmågan” att särskilja mellan de och dem i fall som dessa många gånger har anförts som argument för att acceptera dom också i skrift. T.o.m. Erik Wellander antydde detta i den andra upplagan av Riktig svenska (1973).
Vi som i vårt tal gör skillnad mellan di och dem och ändå kan säga för di som ger inte så mycket för det argumentet. Åtminstone jag ser betydligt hellre för de som i skrift än jag accepterar dom i skriven text. Det senare ser jag nämligen som en odemokratisk uttalsstyrning. Men det är egentligen en annan historia.
Mikael Reuter var språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken åren 1976–2008. Reuters rutor publicerades i tidningen Hufvudstadsbladet under åren 1986–2013.
Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.