Årets sista ruta får handla om några vardagliga uttryck som ett par läsare har reagerat på och undrat över. Det första fallet gäller användningen av mesta i uttryck som ”Sveriges mesta arkitekt” och ”Sveriges mesta fest”, och det andra de likartade uttrycken på studs och på stört i betydelsen ’genast’.
Alla de här uttrycken är vardagliga och särskilt de senare är relativt nya, men jag vill inte hålla med om att det handlar om ytterligare bevis på svenskans förfall vilket frågeställarna indirekt antyder. Tvärtom kan vi se uttrycken som lite av en lek med ord och som innovationer som i princip bara berikar vårt språk.
Typen ”Sveriges mesta arkitekt” (där mesta har betydelsen ’främsta, största, mest kända’ har förekommit i åtskilliga tiotal år, men när den spritt sig vågar jag inte säga. I Svenska Akademiens ordbok (SAOB) är artikeln MEST tryckt 1944, och där nämns inte den här typen av uttryck. Däremot nämns där ett par närliggande betydelsenyanser som i princip betecknas som utdöda: ”för att angiva högsta graden av ngt: största, högsta; om synd o.d.: värsta, svåraste; om skäl: starkaste, bästa” respektive ”som är av störst betydenhet l. värde l. vikt; förnämst”. Bland exemplen finns ”Then mästa synd” (1621) och versraderna ”Tysamma Firmament och skiöna Himla-Fäste/ Är wiszerlig iblant Gudz Underwerck thet mästa” (1685).
I den moderna Svensk ordbok tas den aktuella bibetydelsen av mest upp redan i den första upplagan från 1986: ”som i största utsträckning fyllt funktionen som framgår av sammanhanget <vard.>: vår ~a landslagsspelare”. Någon direkt nyhet är det alltså inte fråga om, och uttrycket kan betraktas som helt etablerat i vardaglig stil.
Uttrycken med på studs (han reagerar på studs) och på stört (den provar jag på stört) har frågeställaren stött på i denna tidning i år. Båda är troligen 2000-talsord: på studs nämns i den nyaste upplagan av Svensk ordbok från i år, men inte i upplagan från år 2000, medan på stört ännu inte har nått ordböckerna. Däremot hittar den glade googlaren idag över tiotusen belägg på bägge två, och det verkar faktiskt som om på stört var det vanligaste av dem.
Både studs och stört får ses som uttryck för något som sker plötsligt – vi kan jämföra med uttryck som studsa till, studsa upp, störta iväg, störtdyka. Någon orsak att motarbeta dem finns inte – de fyller sin funktion i vardagligt språkbruk.
Med detta tackar jag för det år som gått och önskar läsarna gott nytt år. Kom gärna med frågor och kommentarer, företrädesvis per e-post.
Mikael Reuter var språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken åren 1976–2008. Reuters rutor publicerades i tidningen Hufvudstadsbladet under åren 1986–2013.
Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.