Skiljetecken, former och formord

Reuters ruta 27/4

Här är några språkliga iakttagelser som jag gärna vill ha kommenterade i språkspalten.
1. Många skribenter tycks tro att ordet och får förekomma bara en gång i varje mening. Exempel:
En regim, som förbjuder privatbilism, religion, utlands-resor och som upprätthåller 48 timmars arbetsvecka borde vara dödsdömd.
Ordet och kan väl inte utelämnas före sista ledet i denna under-ordnade uppräkning av vad som förbjuds? Företeelsen är mycket vanlig.
2. Ett ofta återkommande manér är att i bisatser använda supinum i stället för imperfektum, trots att varken har eller hade passar in i sammanhanget. Uppslagsverket Finland, artikeln om Sibelius:
S. framstår i 1980-talets perspektiv som en stor klassiker, som gått sin egen väg och som i högsta grad kunnat utveckla sin personliga särart i en tid av genomgripande omvälvningar inom tonkonsten. Han sökte ...
Observera tempusbytet genast vid övergången till huvudsats. Hade inte texten låtit ledigare med genomgående imperfektum (gick sin egen väg, kunde utveckla sin personliga särart)?
3. Ett annat manér är att samskriva huvudsatser med komma där sammanhanget och klarheten kräver punkt eller semikolon:
I hela kulturklimatet har även i detta avseende skett en viktig förskjutning efter kriget, från ett främmande, mer eller mindre barbariskt intrång österifrån har det bysantiska arvet --- nu gjorts till en nationell tillgång ...
Förskjutning från ett främmande intrång till vad då? Läsaren måste börja om och tolka om hela meningen.
G.T., Esbo

Jag håller med frågeställaren om det mesta, även om jag är villig att försöka mig på ett försvar av formuleringen vid fråga 2. Men låt oss se på en fråga åt gången.

Tendensen att utelämna och i en uppräkning följd av ett annat och som binder ihop två satser tycks vara ganska vanlig. I det aktuella fallet är det fråga om två sidoordnade bisatser som ingår i en omgivande huvudsats. Den ena bisatsen säger att regimen förbjuder privatbilism, religion och utlandsresor, den andra att regimen upprätthåller 48 timmars arbetsvecka. Detta och mellan religion och utlandsresor kan naturligtvis inte strykas bara för att det följer ett nytt och som förbinder de två bisatserna.

I exemplet under fråga 2 tycker jag mig som sagt kunna försvara användningen av supinum (gått, kunnat). Det sägs alltså att Sibelius ”framstår som en klassiker, som gått sin egen väg och som --- kunnat ...” Här är det enligt min mening inte omöjligt att tänka sig ett hade på bägge ställena. Aspekten är alltså den att man ser på Sibelius som en klassiker som hade gått sin egen väg och som hade kunnat utveckla sin personlighet. Övergången till preteritum (imperfektum) i meningen som börjar ”Han sökte ...” innebär sedan att skribenten börjar referera Sibelius utveckling.

Men därmed vill jag inte säga att det är mindre lämpligt att genomgående använda preteritum: S. framstår som en klassiker som gick sin egen väg och som kunde utveckla sin personliga särart. Vill man pressa det hela kan man t.o.m. lägga in en liten betydelseskillnad: skriver man gått och kunnat hade han gjort det innan han blev en klassiker, medan användningen av gick och kunde antyder att han gjorde det också som klassiker. Men en sådan tolkning närmar sig hårklyveri.

I det sista exemplet är det uppenbart att kommat efter ”kriget” leder läsarens tankar på villospår, framför allt dock på grund av den olyckliga kombinationen av förskjutning och från. Detta är ett typiskt fall där det alltför sällsynta semikolonet hade gjort utmärkt tjänst!

***

 Mera om väckarklockan

För tre veckor sedan skrev jag om formuleringen av en uppgift i studentexamens matematikprov enligt vilken en väckarklocka bl.a. en viss morgon gick 1 min 22 s förut. Jag konstaterade då att det normala svenska uttrycket är att en klocka går före, och att ”gick förut” inte kan betraktas som ett korrekt svenskt uttryck. Jag har sedermera blivit uppmärksamgjord på att gå förut om klockor tycks vara en arkaism som ännu i viss mån lever kvar i finlandssvenskan. Hugo Bergroth skriver (1917): ”Klockan går förut torde icke vara provinsialism, men det vanliga i högspråket är: klockan går för fort l. före.” Också Olof Östergren har exemplet ”Min klocka går fem minuter förut” (bandet tryckt 1926). Men mina svenska kolleger av i dag vidkänns inte uttrycket.

Mikael Reuter

(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Mikael Reuter var språkvårdare vid  Institutet för de inhemska språken åren 1976–2008. Reuters rutor publicerades i tidningen Hufvudstadsbladet under åren 1986–2013.

Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.