I pressmeddelandena om att Henri Toivonen omkommit i en bilolycka användes ordet utkörning allmänt om den typen av bilolycka. Kan man köra ut då man kör av vägen, och är det då en utkörning?
En annan trafikterm som ofta dyker upp i spalterna är överhastighet för fortkörning. Vad säger språkvården om det?
M. G., Helsingfors
Det är ganska uppenbart att både utkörning (i denna betydelse) och överhastighet är ord som används hos oss enligt finskt mönster (ulosajo, ylinopeus). Det är alltså fråga om det gamla evighetsproblemet med översättningslån.
Ordet utkörning skulle i och för sig fylla en klar funktion i svenskan. Vi har så vitt jag kan se inget riktigt heltäckande ord för detta att man kör av vägen med ett fordon. Den närmaste motsvarigheten är väl dikeskörning, som säkerligen går att använda i de flesta fall, men som ju i princip förutsätter att det finns ett dike vid vägkanten.
Nu är det bara det att köra ut och därmed också utkörning inte i svenskan har den här betydelsen utan betyder någonting helt annat. Man kan köra ut varor med sin bil, och man kan köra ut biten på gården eller på vägen, men så vitt jag kan se kan man inte tala om att köra ut när man kör av vägen. Snarare kör man väl då in – t.ex. i skogen.
Jag håller alltså med frågeställaren om att det inte är lämpligt att använda dessa ord i den avsedda betydelsen. Går det inte med dikeskörning eller det närmast försäkringstekniska singelolycka så får vi ta till omskrivningar.
Utan att det behöver låta konstlat kan vi t.ex. säga att Henri Toivonen omkom då hans bil körde av vägen i stället för ”i en utkörning” eller något motsvarande. Och i stället för att säga att ”utkörningar har blivit allt vanligare” i rallysporten kan vi säga att det har blivit allt vanligare att rallyförarna kör av vägen.
I detta sammanhang kommer jag att tänka på en annan typ av trafikolycka som också ofta här i Finlands beskrivs med ett uttryck som är en direkt översättning från finskan: man säger att någon ”blev under en bil”. Där är både verbet ”blev” och uttrycket ”under en bil”, använda på ett underligt sätt. Det allmänsvenska uttrycket är självfallet blev överkörd, och så säger man väl för det mesta också här, om man inte utgår från det finska ”jäi auton alle”.
Så har vi ordet överhastighet, som är ett exempel på finlandssvenskarnas tendens att ”överanvända” ord på över- under inflytande av finskans ”yli-”. Ett annat ”överord” som sverigesvenskar brukar påtala är överstor ”alltför stor”.
Användningen av över- i sådan förstärkande betydelse är i och för sig ingalunda okänd i svenskan. Tvärtom har vi mängder av sådana ord, både verb, substantiv och adjektiv: överbelasta, överexponera, övergödning, överidealisering, överkänslig, överansträngd. Betydelsen av ”över-” varierar mellan ”synnerligen (mycket)” och ”alltför (mycket)”.
På sätt och vis kan vi därför säga att det är en helt naturlig bildning i svenskan med ord som ”överhastighet”, ”överanvända” och ”överstor”. De kan knappast heller utdömas med samma indignation som många andra onödiga översättningslån.
Men ändå vill jag mana till återhållsamhet. På svenska blir man definitivt bötfälld för fortkörning, inte för överhastighet. Möjligen kunde jag tänka mig att acceptera en formulering som ”hur stor överhastighet hade han”, men också i det fallet är det bättre att säga t.ex. ”hur mycket för fort körde han?”.
Mikael Reuter var språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken åren 1976–2008. Reuters rutor publicerades i tidningen Hufvudstadsbladet under åren 1986–2013.
Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.