Det här är den första torsdagen sedan januari som vi inte nypublicerar några Thorsspalter, eftersom vi publicerade de sista för en vecka sedan. Därför passar jag på att reflektera kring spalterna här på bloggen i stället.
Ibland sticker en och annan av Carl-Eric Thors formuleringar ut för att de är så oväntade, rakt på sak eller roligt uttryckta. Ofta speglar de också något av den tidens uppfattningar om olika saker.
Rubriken för det här inlägget kommer sig till exempel av Thors kommentarer till ord på -tek, som klippotek (frisersalong), urotek (uraffär) och ljudotek (samling av inspelningar). Han behandlar sådana ord ganska utförligt i en av sina spalter och skriver då att de ”framstår … som märkvärdiga ord eller rentav som språkliga missfoster”.
Det kan också vara ganska intressant att läsa de frågor han har fått när han citerar sina frågeställare ordagrant. En frågeställare skriver till exempel 1973: ”I etermedia hör man allt oftare uttal med långdragna vokalljud, som åtminstone i mina öron låter obildat, ex. demokraatisk, arbeeta etc. i oändlighet. Varför?” Thors tror att tendensen i medierna kan vara ett modeuttal, och dömer ut det som ”utan tvivel förkastligt”. Det här kan jämföras med de formuleringar som förekommer i Språkinstitutets rekommendationer i dag – jag har svårt att tro att ordet förkastligt skulle förekomma i språkråden vi ger. Det var helt enkelt andra tider på 1970-talet.
En liknande fråga som den ovan behandlades i spalterna 1979: helsingforsarnas tendens att förlänga konsonanten i ord som veta, skrika och ropa och österbottningarnas tendens att uttala orden med påfallande lång vokal. Om detta skriver Thors: ”Uttalsskillnaden i fråga är känd för många. Det händer, att helsingforsare ogillar det österbottniska uttalet och att det sydfinländska uttalet anses direkt felaktigt i Österbotten. … men det är bäst att ’leva och låta leva’.”
Helt enligt Thors råd verkar både de förlängda konsonanterna och de långa vokalerna fortsättningsvis leva i högönsklig välmåga. Men det är en annan historia.