Låta sig lura(s)

Reuters ruta 24/10 1986

Skall verbet stå i aktiv eller passiv form efter låta sig? Jämför följande citat: "Han kritiserade universiteten för att låta sig föras till den internationella konkurrensens altare ..." "... vad de strejkande materiellt har förlorat genom bortfallna löner och andra förmåner låter sig inte nu uppskattas." "Heikki Ylikangas hör till dem som inte låter sig luras av historien ..."
J.O.T., Helsingfors

Valet mellan passiv och aktiv infinitiv efter låta sig har länge diskuterats i språkvårdslitteraturen. Orsaken till att här råder en vacklan i språkbruket är uppenbarligen att man grammatiskt sett kan se på konstruktionen på två sätt.

Å ena sidan kan vi jämföra med motsvarande konstruktion när verbet i infinitiv föregår pronomenet sig: "Han låter inte lura sig av historien", "Universiteten har låtit föra sig till den internationella konkurrensens altare".Här är det helt klart att verbet står i aktiv form: vi kan inte skriva "luras sig" och "föras sig". Och eftersom "sig lura" historiskt sett är samma konstruktion med omvänd ordföljd, kunde det synas logisk att samma form lura borde användas också här.

Å andra sidan ger en analys av satsen "Han låter inte sig föra(s)" enligt nutida språkkänsla vid handen att sig uppfattas som subjekt snarare än objekt till infinitiven föra (jfr "han förs"). Den logiska konsekvensen blir då att infinitiven bör stå i passiv form (liksom predikatet i "han förs"). Särskilt tydligt blir detta om satsen innehåller agent: "Han låter sig inte luras av historien" (jfr "Han lurades av historien").

I vissa stående uttryck har vi emellertid normalt s-lös infinitiv, t.ex. "låta sig nöja", "det låter sig inte göra". Någon enstaka gång kan man också läsa in en viss betydelseskillnad mellan de två uttrycken. "Han lät sig inte störa" innebär att han inte blev störd av vad som skedde, medan "Han lät sig inte störas" kan tolkas som att han inte tillät att någon störde honom.

Erik Wellander rekommenderar i sin bok Riktig svenska att man vid tvekan mellan aktiv och passiv infinitiv i konstruktioner med låta sig väljer den ordföljd som utesluter tvekan, dvs. typen han lät inte lura sig. Men den konstruktionen tycks inte alltid passa: det låter mindre naturligt att skriva "Vad de strejkande har förlorat låter inte uppskatta sig".

Svensk handordbok tar upp flera exempel med låta sig och har relativt konsekvent ett s inom parentes i verbet som tecken på att bägge formerna är riktiga, t.ex. "han har inte låtit sig överrumpla(s) av händelserna", "någon låter sig behandla(s) så eller så", "låta sig något berätta(s) (få höra något)".

De flesta språkvårdare är eniga om att det i allmänhet är korrekt både med aktiv och med passiv infinitiv efter låta sig. Men den passiva (låta sig luras) tycks vara vanligare, och det var ju också den som användes i exemplen i frågan.

När satsen innehåller agent är passiven klart att föredra: "Han lät sig inte luras av historien", "Han borde låta sig behandlas av en läkare". Men också då accepterar Svensk handordbok aktiv form av verbet, som vi såg av exemplet "han har inte låtit sig överrumpla(s) av händelserna".

I förra veckans ruta hade det fallit bort en mening i stycket om bör och borde. Slutet av stycket skulle lyda så här: Å andra sidan uppfattas "pitäisi olla" ofta som svagare än "bör vara", och översätts vanligen med "borde vara". Men ändå är det ofta på sin plats att använda bör snarare än borde, även då finskan har "pitäisi" eller "tulisi".

Dessutom har en läsare påpekat för mig att jag gjorde mig skyldig till en finlandism när jag talade om "affärsekonomiskt" resultat. Jag borde ha skrivit antingen företagsekonomiskt eller bara ekonomiskt resultat.

Mikael Reuter