Arbus, smörgås och snålsoppa

Reuters ruta 25/9 1987

I denna sensommartid kommer det för mig ett ord som jag endast hört i min barndom i Helsingfors på 30-talet, och som jag förgäves sökt i svenska ordböcker. Det är ordet ”arbus”. När jag var barn köpte mina föräldrar ibland en stor grön vattenmelon, och de kallade denna arbus, till skillnad från de vanliga små gula melonerna.
Ingen i min bekantskapskrets i Sverige har någonsin hört det ordet, och jag har en enda gång stött på det i en bok, som var översatt från ryskan.
Skulle jag kunna få en förklaring till detta underliga ord. På sätt och vis tycker jag det är ett mera passande ord för frukten i fråga än vattenmelon, eller är det endast för att jag hört det som barn som jag tycker så?
S. D., Handen, Sverige

Ordet arbus för vattenmelon är vanligt i Finland och har tidigare använts också i Sverige. Det finns upptaget i A.F. Dahlins ”Ordbok över svenska språket” från 1850-talet, och Svenska Akademiens ordbok har belägg från 1700- och 1800-talet. Men åtminstone sedan slutet av 1800-talet har det allt mer fallit ur bruk utom i Finland, där det stöds av att man också på finska använder ”arbuusi”.

Motsvarande ord i lite olika former förekommer eller har förekommit också i bl.a. tyskan, franskan, ryskan och polskan. Starkast är dess ställning uppenbarligen i de slaviska språken, dit det har lånats in från tatariska kharbuz, i sin tur enligt uppgift lånat från persiska kharbuza.

Ordets starka ställning i Finland (åtminstone i Helsingforsområdet) tyder på att vi har fått det direkt från ryskan. En försiktig spekulation är att den användning av ”arbus” som tidigare förekom i Sverige främst berodde på lån från ryskan via Finland, och att ordet därför inte heller i äldre tid har haft en så stark position i Sverige som här.

***

Smörgås vet vi alla vad det är, men hur har gåsen hamnat i smöret?
V.I.P.

Ordet smörgås är känt i svenskan sedan 1500-talet, men förekommer inte i de andra nordiska språken (da. o. no. smørrebrød). Ordets etymologi är inte hundraprocentigt säker, men uppenbarligen har det först använts för att beteckna de smörklimpar som (liksom gäss) flyter på ytan när man kärnar smör. Flera exempel från äldre tid visar att smörgås i första hand användes om den smörklick som breddes ut på brödet.

I dag används enbart flertalsformen smörgåsar, men ett ordspråk från 1600-talet (Grubb) visar att ordet då böjdes som gås: ”Mång Barn och lijten Maat, giör tunna Smörgiäsz”.

***

Ordet snålsoppa diskuterades för en tid sedan i Uusi Suomi och hade där översatts med ”saiturin keitto”. Enligt min mening är betydelsen av ”snål” här den att det snarare borde översättas med ahnekeitto. Då jag är intresserad av både matkultur och språk, skulle jag gärna se denna fråga behandlas i spalterna.
J.R., Esbo

Snålsoppa (motsvarande fi. kesäkeitto) är ett finlandssvenskt ord som är mer eller mindre okänt i Sverige (även om Bonniers stora kokbok från 1983 faktiskt har ett recept på ”snålsoppa”). Någon exakt motsvarande soppa finns emellertid inte i Sverige, utan man får ta till ett allmänt uttryck som ”redd grönsakssoppa” om man vill förklara vad snålsoppa är för slag.

Så vitt jag kan se kan man tolka snål i snålsoppa på två sätt: antingen så att soppan är så god att man blir ”snål” på den, eller så att ingredienserna är så billiga att man kan tillreda soppan också om man är snål, dvs. girig.

Den första tolkningen bygger på en betydelse av ”snål” som numera förekommer nästan bara i finlandssvenskan, nämligen ’lysten efter eller begiven på’ (t.ex. mat). Det allmänsvenska ordet snålvatten vittnar om att den betydelsen tidigare varit mera spridd. I modern rikssvenska används snål bara i betydelsen ’gnidig, överdrivet sparsam etc.’ – bortsett från vissa specialbetydelser.

Eftersom jag själv är en vän av snålsoppa tror jag personligen mest på denna tolkning. Jag håller därför med frågeställaren om att motsvarigheten på finska snarast skulle vara ”ahnekeitto”. Men helt säker kan man alltså inte vara.

Mikael Reuter