Skatteöret

Reuters ruta 9/12 1988

På senare tid har man allt oftare i vår radio hört och i vår press sett uttrycket ”skattörets pris”. Vad skall det föreställa? Vem köper skattören? Och hur skall man rätteligen definiera hela begreppet skattöre?
L.G., Åbo

Skatteöret (eller skattöret som det kallas i vår lagstiftning) är ett begrepp som i första hand verkar enkelt men som blir allt mer komplicerat ju mer man försöker utreda och förklara det. Det jag skriver här bygger i första hand på en utredning som justitierådet Henrik Grönqvist för tre år sedan gjorde för svenska språknämnden i Finland.

Frågeställaren har rätt i att det som på finska (med rätt eller orätt) brukar kallas veroäyrin hinta inte gärna på svenska kan kallas ”skattörets pris”. Pris definieras i Svensk ordbok som ”fastställd kostnad för något vid (eventuellt) köp”, och det är det ju inte fråga om här. Tillägget ”äv. överfört om obehaglig påföljd e.d.” är kanske en mera tillämplig definition, men det man betalar till kommunen enligt sina skatteören kan ändå knappast jämföras med att man får betala ett högt pris för t.ex. sin våghalsighet.

Det officiella uttrycket i vår lagstiftning är sedan 1946 uttaxering per skattöre. Under en period på 1950-talet användes också ”skattörenas storlek”. I Sverige (där skatteöret kallas skattekrona) användes tidigare likaså uttaxering eller utdebitering per skattekrona, men i den nya svenska kommunallagen av år 1977 introducerades termen skattesats i Sverige – det är ju egentligen fråga om en procentsats.

Hos oss uttrycker man av tradition den kommunala uttaxeringen i antalet penni per mark i den beskattningsbara inkomsten, och det kan därför verka främmande att tala om skattesats, som är ett procentbelopp. Men naturligtvis är det inte fel att säga att den kommunala skattesatsen i en viss kommun är 17 %.

Vad innebär då egentligen hela begreppet uttaxering per skattöre?

Jag citerar här Henrik Grönqvists beskrivning, som ingick i Språkbruk 1/1986:
”Kommunen måste skrapa ihop ett visst totalbelopp i kommunalskatt och varje skattskyldig påförs ett visst antal skatteören enligt sin inkomst. Genom att dividera ’hela utskyldsbeloppet’ i kommunen med totalantalet skatteören får man som kvot just det belopp som måste uttaxeras per skatteöre. Skatteöret är i och för sig inget belopp utan – för att citera Sveriges kommunalskattelag – det ’underlag för kommunal inkomstskatt’ som påförs envar skattskyldig. För den skattskyldige bestäms kommunalskatten genom att ett penningbelopp (’veroäyrin hinta’) multipliceras med antalet skatteören.”

Skatteöret är alltså inte något belopp, men man kunde kanske säga att det har eller motsvaras av ett belopp: de skattskyldiga är tvungna att betala ett visst antal penni för varje skatteöre som de påförts i enlighet med sin beskattningsbara inkomst. Om en skattskyldig har påförts 100 000 skatteören och uttaxeringen per skatteöre är 17 penni, blir alltså kommunalskatten för honom 17 000 mark – varje skatteöre ”kostar” honom 17 penni. Det är detta som är utgångspunkten för det finska veroäyrin hinta.

På svenska är det officiella uttaxering per skattöre naturligtvis korrekt i alla sammanhang, men det är långt och otympligt och rentav övertydligt i ledig stil. I t.ex. populär tidningstext bör man därför utan risk för missförstånd helt enkelt kunna tala om skatteöret också när man avser uttaxeringen: skatteöret i Ekenäs är 16,5 penni; skatteöret kommer att höjas med 0,5 penni. Alla vet vad det betyder, även om det är lite inexakt. En annan möjlighet är att tala om skatteörets storlek eller belopp, men det förefaller för det mesta onödigt. Jämför att vi kan säga ”banan är 400 m” i stället för ”banans längd är 400 m”.

Jag har här använt formen skatteöre, utom vid citat där jag skrivit skattöre som är den form som använts i vår lagstiftning i över hundra år. Orsaken är att sammansättningar med skatt i denna betydelse som förled nästan alltid har e i fogen (skattebetalare, skattenämnd, skatteplanering – men skattskyldig). Den allmänsvenska formen är därför skatteöre, liksom skattekrona. Det är den formen som finns upptagen i Svenska Akademiens ordlista, och den används så vitt jag vet också av vissa kommuner. Men i formellt juridisk officiell text och vid citat av lagtext är man uppenbarligen tvungen att använda lagens ord skattöre.

***

En läsare har påpekat att jag i förra veckans ruta skrev om vokallängden i est och prost på ett sätt som kunde tolkas som om den långa vokalen i finlandssvenskan vore resultatet av en förlängning av ursprungligen kort vokal. Så är naturligtvis inte fallet; tvärtom är det i rikssvenskan som de ursprungligen långa vokalerna har förkortats (jfr att också blåst i rikssvenskan ofta uttalas med kort vokal).

Mikael Reuter