Zigenaren var rumänsk

Reuters ruta 27/1 1989

I en tidningsnotis härförleden talades det om rumäner som var ”romaner”. Varför kallas zigenare för romaner, ibland romer? Det ligger väl ingenting diskriminerande i ordet zigenare i och för sig? (Vilket det kanske gör i finskans mustalainen.) Zigenare är en klarare beteckning än roman som ger litterära associationer och som för tankarna till Rom. Eller hur?
Icke rasist

En roman är på svenska en längre skönlitterär berättelse. Det är den normala betydelsen av ordet. Roman kan emellertid också beteckna en person, men då avses en person som hör till de romanska folken, dvs. som talar ett av de romanska språken (språk som härstammar från latinet). I så fall var det inte så förvånande om de omtalade rumänerna var romaner, eftersom rumänskan är ett romanskt språk, om ock uppblandat med en hel del slaviska lånord.

Uppenbarligen var det i varje fall så att notisen med ”romaner” avsåg zigenare. Det enda ord förutom zigenare som då kan komma i fråga är rom (uttalat råmm), ordet för ’människa’ (och ’zigenare’) i zigenarspråket romani (uttalas råmmani). Ordet tas upp i den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista, men inte i t.ex. Svensk ordbok från 1986.

Försök att lansera rom i stället för zigenare har gjorts framför allt i Finland. Med största sannolikhet beror det på att det finska mustalainen (av i och för sig förståeliga skäl) har betraktats som diskriminerande, och att man därför delvis i finskan tagit i bruk romaani, det ord som de finska zigenarna vanligen använder om sig själva. I Sverige har det enligt uppgift aldrig förekommit någon seriös rörelse bland zigenarna för införande av ordet rom i svenskan.

Det är viktigt att påpeka att situationen i svenskan inte är jämförbar med den i finskan. Zigenare är inte betydelsemässigt belastat på samma sätt som finskans mustalainen med dess syftning på hudfärg. Ordet zigenare har tvärtom också positiva konnotationer (zigenarmusik osv.), och är dessutom internationellt. Det gamla nedsättande svenska ordet för zigenare var som bekant tattare.

I den mån zigenare har negativa konnotationer har det inte att göra med det språkliga uttrycket, utan är ett tecken på andra fördomar. Sådana fördomar blir knappast minre genom en konstlad övergång till ordet rom. Jag tror inte det är många som finner det inspirerande att tala om smäktande rommusik.

Tillägg 18/12 2008: Observera att detta är skrivet 1989. I dag är rom – numera uttalat med långt å – det etablerade ordet i både Sverige och Finland.

***

I ett tidningsreportage i december stod det så här: ”Unga flickor i vita rockar och gummistövlar står böjda över det slitsamma ackordjobbet. Många av dem finska, några av de flera hundra mer eller mindre fast inflyttade säsongarbetarna vid fiskindustrin i Finnmark.”
Är det direkt fel att på detta sätt använda adjektiv som predikatsfyllnad då det gäller nationalitet (eller motsvarande)? Kan en kvinna säga ”Jag är finne/ nylänning/amerikanare” i stället för ”Jag är finska/ nyländska/amerikanska”?
M.S., Tammerfors

Det är inte fel att använda nationalitetsadjektiv som predikatsfyllnad, men det är ovanligt och känns främmande i sådana fall då det faller sig naturligt att använda motsvarande substantiv. I det citerade fallet störde mig inte ordet finska, även om det naturligtvis också hade gått bra att skriva finskor.

Användningen av adjektiv som predikatsfyllnad kan ofta ha en speciell funktion, och ge en betydelse som kanske inte är helt densamma som om man använder nationalitetsbetecknande substantiv. Jag kan tänka mig en mening som följande:

”Säger du att hon är finsk? Hon talar så bra svenska att jag trodde hon var lika svensk som du och jag.”

Här har finsk och svensk snarast betydelsen ’finskspråkig’ och ’svenskspråkig’, och de kan inte bytas ut mot finska och svenska.

I andra fall kan adjektivet avse att personen i fråga har vissa egenskaper som vanligen associeras med invånarna i ett visst land eller landskap etc. Jämför följande meningar: ”Det är otroligt vad hon är amerikansk!” ”Han verkar typiskt helsingforsisk fast han är uppvuxen i Åboland.”

Däremot är det tveksamt om man i neutrala sammanhang kan acceptera uttryck som ”hon är engelsk”, ”han är estnisk”, ”jag är nyländsk”. Men jag vill inte utesluta att de kan komma i fråga i vissa textuella sammanhang.

Vad slutligen gäller möjligheten att kombinera ursprungligen maskulina nationalitetsord som finne, nylänning och amerikanare med en kvinna, så ser jag inte några hinder. Lika bra som man kan säga om en kvinna att hon är lärare eller målare kan man väl säga att hon är finne, nylänning eller amerikanare.

Mikael Reuter