Vad är sanktioner?

Reuters ruta 23/3 1990

Det finns ofta flera ord för samma begrepp och det är inte ovanligt att ett ord har skiftande innebörd, men det är förhoppningsvis sällsynt att samma ord kan avse någorlunda diametralt motsatta betydelser.
Jag har lärt mig att sanktion betyder samtycke eller godkännande och verbet sanktionera att ge sitt bifall, sin ’välsignelse’, att bekräfta eller att stadfästa.
Nuförtiden är sanktion en frekvent term i den politiska diskussionen och bör väl där närmast undantagslöst förstås så som dr Alf Henriksson – en av mig högt uppskattad, lärd författare – gör i sin bok Vårt antika modersmål (1989). Han erinrar om att latinets sanctio betyder högtidlig förordning, särskilt straffbestämmelse i en lag. ”Därifrån kommer ordet SANKTION, bestraffning av stater, korporationer eller företag som har förbrutit sig på något sätt”.
Jag blev dock angenämt överraskad av att i en FNB-notis stöta på formuleringen ”Besluten har sanktionerats också av regeringens finansutskott”. Här har man otvetydigt inlagt den betydelse jag vill betrakta som primär.
Finns det något rekommendabelt alternativ till denna begreppsförvirring i vårt språk?
Irriterad ordryttare

Som det framgår av frågan, finns fröet till denna onekligen besvärande tvetydighet redan i latinets sanctio, det ord som har lånats in i svenskan liksom i de flesta västerländska språk. Det är besläktat med sanctus ’helig’ och är liksom detta bildat ur sancire ’helga’.

Latinets sanctio betydde alltså dels ’fastställande, stadgande, högtidlig förordning’, dels – som specialbetydelse – straffbestämmelse (även sådana är ju stadganden eller förordningar).

Att döma av äldre källor – bl.a. A.F. Dalins Ordbok öfver svenska språket från mitten av 1800-talet – användes sanktion i svenskan inte normalt i betydelsen ’straffåtgärd’ under förra århundradet. Dalin anger bara betydelsen ’stadfästelse’.

Men redan under förra hälften av 1900-talet var den dubbeltydiga användningen fullt kurant. I sin klassiska Nusvensk ordbok (det aktuella bandet tryckt 1938) anger Olof Östergren de två huvudbetydelserna 1) Regeringens l. monarkens samtycke till ’riksdags’ beslut; ofta friare = stadfästelse, bifall, godtagande 2) I fördrag reglerad (straff)påföljd, villkorlig straffbestämmelse, ’näpst’. Alla hans exempel verkar vara från 1930-talet.

Samma dubbeltydighet hos ordet sanction finns sedan gammalt också i engelskan. Det är väl inte omöjligt att tvetydigheten i svenskan härstammar från eller åtminstone har förstärkts av den engelska användningen av ordet.

Att betydelsen ’straffåtgärd’ (som vidtas av organisation eller stat mot liknande part) är den vanligaste i dagens svenska, bekräftas av Svensk ordbok (1986), som har denna betydelse på första plats.

Dubbeltydigheten är emellertid inte fullt så besvärande som man kunde tro. Det är nog ganska sällan det finns någon risk för missförstånd när ordet används i sitt sammanhang.

En viktig omständighet är att ordet nästan alltid används i pluralis i betydelsen ’straffåtgärd’: FN har tillgripit sanktioner mot Sydafrika; det hjälper inte med enbart ekonomiska sanktioner. I betydelsen ’stadfästelse, godkännande’ används i sin tur för det mesta singularis: regeringen har gett förslaget sin sanktion, översättarens strykningar har fått författarens sanktion.

Verbet sanktionera kan emellertid användas bara i betydelsen ’stadfästa, bekräfta, ge sitt samtycke’. Att använda det i betydelsen ’bestraffa’ måste betraktas som ett fel (”FN sanktionerar Sydafrikas politik”). Men en sådan felanvändning är nog mycket sällsynt.

Vi håller alltså på att hamna i en situation där betydelsen ’straffåtgärder’ allt mer dominerar för substantivet sanktion(er), medan verbet sanktionera bara har betydelsen ’stadfästa, ge sitt samtycke’. På längre sikt kan diskrepansen mellan substantivet och verbet bli nästan mer besvärande än dubbeltydigheten hos substantivet.

Någon möjlighet att ingripa i utvecklingen har vi emellertid inte. Man kan inte säga att sanktioner i betydelsen ’straffåtgärder’ är olämpligt, och det vore knappast lyckligt att gå in för att använda sanktionera i betydelsen ’bestraffa’. Vi får bara än en gång konstatera att språket inte alltid är logiskt.

Mikael Reuter