Kortstavigt uttal

Reuters ruta 21/1 1993

En läsare har konstaterat att flera språkvårdare och språkexperter i radioprogrammet ”Språklådan” inte bara godkänner utan också själva använder uttal med kort vokal i ord som bara, före. Kan ett sådant uttal accepteras, och i så fall i vilka stilar och situationer?

Frågan hör till ofta debatterade, och kan naturligtvis inte besvaras entydigt. Det enda som är klart är att det s.k. kortstaviga uttalet i finlandssvenskan är intressant och för oss in på flera områden av språkvetenskapen, bl.a. språkhistoria, fonologi, språkkontakt och språksociologi.

Kvantitetsregeln

I modern svenska finns det en uttalsregel som kallas kvantitetsregeln. Den säger att varje betonad stavelse har ett och endast ett långt ljud – antingen vokalen eller den efterföljande konsonanten, och att långa ljud bara förekommer i betonad stavelse. Av de finska kvantitetstyperna tule, tuule, tulle, tulee, tuulle, tuulee, tullee och tuullee finns alltså bara den andra och den tredje i modernt svenskt riksspråk (t.ex. håla och hålla). Samma regel gäller i dagens norska, isländska och färöiska. Men den regeln gällde inte i de nordiska fornspråken, och den gäller inte heller i dagens finlandssvenska dialekter (åländska dialekter undantagna).

Kortstavighet i finlandssvenskan

Också i icke-dialektalt finlandssvenskt talspråk är det vanligt att vissa ord och ordtyper uttalas kortstavigt, alltså med kort vokal följd av kort konsonant. Det intressanta är att det sker enligt ganska klara regler, som vi följer utan att vara medvetna om. Man kan urskilja fem huvudtyper av ord som ofta uttalas kortstavigt: a) ord som normalt är obetonade i satsen (du, mina, före, över, även i sammansättningar som föredrag, översätta); b) ord som har eller har haft vacklande betoning (t.ex. effektiv, skomakare, tobak och senap som tidigare har haft tryck på andra eller tredje stavelsen), förkortningar av ord med tryck på slutstavelsen (foto fotografi, tele telefon, telegraf) och ord med vokalförkortning i böjningsformer (stövel – stövlar); c) vissa främmande ord (kamera, dynamo, krapula, city); d) ord med dialektal eller lågspråklig prägel (måka, käring, redi ’rejäl’) och lånord från finskan (kiva, pikuliten) samt e) några vardagliga ord där en av två konsonanter faller i slarvigt tal (hudan ’hurdan’, viken ’vilken’). Också många ortnamn uttalas kortstavigt (Oravais, Kimito, Hanaholmen).

”Fult och vulgärt”

Hugo Bergroth och generationer av språkvårdare och modersmålslärare har kämpat hårt mot det kortstaviga uttalet. I Svensk uttalslära (1924) krävde Bergroth att den högsvenska kvantitetsregeln skulle följas ”icke blott i offentligt föredrag, utan även i dagligt tal”, och han ansåg att kortstavigt uttal hör till ”de fulaste och vulgäraste dragen i vårt språk”.

Och visst försöker åtminstone de något äldre bland oss pliktskyldigast säga t.ex. bara, kamera, positiv och översätta med lång betonad vokal i mer formella sammanhang. Men handen på hjärtat: hur många av oss använder ”även i dagligt tal” ett sådant uttal inte bara i de nämnda orden utan också i t.ex. deciliter, kilometer, foto och minimum?

Beror på situation och ord

Det finns grader i helvetet, brukar man säga, och det gäller också kortstavigt uttal. Jag tror vi kan enas om att det inte hör hemma i t.ex. hallåmannens, nyhetsuppläsarens och predikantens språk, men i spontant talspråk – också i radio – tycker jag vi kan acceptera det. Det gäller dock med ett viktigt förbehåll: alla potentiellt kortstaviga ord kan inte skäras över en kam. Ett kortstavigt göra är enligt min språkkänsla på gränsen till vad som kan accepteras i icke-dialektalt språk, och t.ex. fara med kort a uppfattar jag definitivt som dialekt eller slang. Men jag vet att åsikterna kan gå starkt i sär på de här punkterna.

Mikael Reuter