Vad är ”högsvenska”?

Reuters ruta 26/1 1995

Debatten om ”dialekt” och ”högsvenska” i radion har varit givande på många sätt och innehållit många positiva drag. Men samtidigt har den på ett lite deprimerande sätt visat på den mycket starka språkliga intolerans som tyvärr är alltför vanlig bland oss finlands-svenskar. Än är det den förfärliga moderna rikssvenskan som vi för allt i världen bör försvara oss mot, än är det ”österbottnisk dialekt”, än ”helsingforsisk rotvälska”.

Det tycks vara många som lever i tron att det finns ett en gång för alla givet svenskt ”högspråk”, det rätta och riktiga, fritt från provinsialismer men också från obehagliga moderniteter som har kommit till sedan vederbörande hade sin sista modersmålslektion i skolan. För all del, några nya tekniska och samhälleliga ord kan väl tolereras, men nymodig-heter som ta beslut och åtgärda, dem ska vi minsann se till att vi aldrig tar i vår mun!

Nåväl, den här gången har det handlat om att österbottningarna visserligen gärna får tala sin sjungande ”dialekt” bara de håller sig hemma i Österbotten, men i radion vill vi höra högsvenska.

Vad är då ”högsvenska” för konstig språkvarietet?

Termen högsvenska har egentligen inte på länge används av språkforskare och språkvårdare, eftersom den har uppfattats som alltför känslomässigt belastad. I äldre tider har ordet använts på olika sätt. I Finland känner vi det bäst från Hugo Bergroths arbeten. Han definierar högsvenska som ”den svenska språknormen, en från provinsialismer av olika slag absolut fri svenska, alltså i viss mening en abstraktion”. Det är alltså en norm eller ett ideal, inte ett språk som talas av någon människa av kött och blod.

I motsats till abstraktionen högsvenska använder Bergroth beteckningar som ”den bildade svenskan” och ”de bildades språk” för att beskriva den icke-dialektala svenskan, det som han kallar ”allmogespråket”. För de bildades språk i Sverige S inklusive provinsialismer S använder han beteckningen ”sverigessvenska”.

Nu ska vi komma ihåg att situationen på Bergroths tid var en annan än i dag. Den ”bildade” klassen var en mycken liten minoritet, och det stora flertalet talade mer eller mindre utpräglad dialekt eller lokala stadsmål. Därför är Bergroths terminologi inte tillämplig på dagens språksamhälle. Praktiskt taget alla kan i dag tala det som man numera brukar kalla regionalt färgat riksspråk. Det varierar både regionalt och socialt, men skiljer sig från dialekterna genom att i princip använda ”högsvenskans” ord, böjningsformer och syntax.

I och för sig kunde det vara praktiskt att S som många lekmän S använda högsvenska i betydelsen 'riksspråk utan provinsialismer' (i Sverige lika väl som i Finland). Då skulle man slippa uttryck som ”allmänsvenskt språkbruk” och ”standardsvenska” (det senare låter som om språknormen var fastställd av standardiseringskommissionen). Men ordet har som sagt varit så belastat att seriösa språkforskare har tvekat att använda det under de senaste årtiondena.

Det som i varje fall är klart är att ”högsvenska” inte kan användas för att beteckna en viss regional varietet av språket, t.ex. helsingfors-svenskt riksspråk i motsats till österbottniskt riksspråk. Väljer vi att tala om högsvenska så är det inte språkmelodin vi ska se till, utan främst till användningen av ord, uttryck, böjningsformer och syntax. Och går vi in för principen att högsvenska står för ett riksspråk utan provinsialismer kan vi mycket sällan använda det ordet om naturligt svenskt talspråk i Finland.

Mikael Reuter