Man ur huse

Reuters ruta 11/9 1996

Ekenäsborna hade ”gått man ur huset” för att se på kungligheterna, fick vi läsa häromveckan när Ekenäs fick besök av kungen, drottningen och kronprinsessan. Ur huset? Vilket hus då?

Det är väl i och för sig förståeligt att många tror att huse i uttrycket gå man ur huse är den vanliga bestämda formen huset, för i vanligt uttal sammanfaller ju formerna, precis som vi oftast säger take för taket. Men vilket hus – i bestämd form – skulle det i så fall vara?

Nej, det är nog inte något speciellt hus som det handlar om, och inte heller är det fråga om att huset står för vars och ens hus på samma sätt som hatten i fraser som ”alla männen lyfte på hatten”.

Den stelnade frasen gå man ur huse innehåller nämligen en gammal dativform av hus, som inte längre används i andra sammanhang. En annan liknande fras med gammal dativ är gammal i gårde, som väl emellertid i praktiken numera nästan helt har ersatts av gammal i gården. (En genomgång av materialet i Språkbanken i Göteborg, kompletterad med material på Internets webbsidor, gav en mängd exempel på gå man ur huse, inget fall av gå man ur huset, ett antal gammal i gården men inget gammal i gårde.)

I dagens svenska förekommer ju bara två kasusformer av substantiven, nämligen grundform och genitiv, som i flicka, flickas. I fornsvenskan, liksom i dagens isländska, fanns däremot fyra kasus: nominativ, genitiv, dativ och ackusativ. Särskilt de två sista lever fortfarande kvar i ett antal mer eller mindre fasta fraser, framför allt efter preposition.

En stor grupp är t.ex. ord på -o eller -u: i min ägo, i hennes närvaro, komma i delo, sätta å sido, utan återvändo, till salu. I många fall har sådana former, som ursprungligen bara har förekommit i prepositionsuttryck, börjat användas också som subjekt. ”Din närvaro är inte önskad”, kan vi säga, eftersom bl.a. närvaro, tillvaro och återvändo för länge sedan har blivit självständiga substantiv som i sin tur kan böjas (tillvarons meningslöshet).

Gamla dativformer är också många ord på -om: lagom, stundom, i lönndom. Fraserna till handa, till sjöss och till viljes innehåller i sin tur gamla genitivformer – efter prepositionen till användes förut genitiv.

Språket är i själva verket fullt av sådana mer eller mindre stelnade fraser som minner oss om en tid då böjningssystemet såg annorlunda ut än i dag. De är viktiga kulturminnesmärken, precis som gamla ortnamn. Alla minnesmärken behöver inte vara av sten.

Mikael Reuter