Myterna om @

Reuters ruta 29/11 2000

Benämningen på specialtecknet @ har diskuterats flitigt ända sedan tecknet plötsligt blev högaktuellt som skiljetecken mellan namn- och domändel i e-postadresser. Problemet har naturligtvis inte gällt bara svenskan. I olika språk har man stannat för en hel rad olika lösningar. Det svenska och danska snabel-a befinner sig i gott sällskap bland andra mer eller mindre fantasifulla namn. Nytt för i höst är emellertid att det har uppstått en livlig diskussion om ursprunget till @, inte bara i Hbl:s spalter.

Ett antagande som egentligen inte har ifrågasatts förrän i höst har varit att snabel-a ursprungligen är en latinsk så kallad ligatur, dvs. sammanskrivning av två bokstäver, i detta fall prepositionen ad som betyder ’vid’, ’hos’ eller ’på’. Det skulle i så fall ha varit jämförbart med &, en ligatur för et ’och’. Den förklaringen har t.ex. stått – oemotsagd – på Svenska datatermgruppens webbplats i flera år.

Men det har visat sig att det antagandet var oriktigt och härstammade från en missvisande källa. Både paleografer (experter på gamla skriftarter) och latinister är eniga om att @ inte är en latinsk ligatur och inte överhuvud förekommer i klassiska eller medeltida latinska texter.

En annan förklaring som vi fick läsa i en insändare i Hbl för en tid sedan är att @ är tecknet för apud ’hos’ i Tiros noter, ett stenografisystem utarbetat av den frigivne slaven Tiro. Också den förklaringen har haft en viss spridning, inte minst på webben, men den har kunnat vederläggas av ett flertal europeiska experter vars yttranden jag har fått tillgång till. Tiro använde inte @, och inte heller & hörde till hans noter, utan det var en allmänt brukad ligatur. Som en av mina sagesmän skrev: ”& är bara bokstäverna e och t skrivna ihop. Tiro var mer radikal än så.”

Ett intressantare uppslag är då att ett tecken som liknar @ har använts som symbol för amfora, som inte bara var en kruka utan också en måttenhet, besläktad med det spanska vikt- och volymmåttet arroba. En nästan identisk symbol har också använts för arroba, och tecknet @ i e-postadresser kallas därför på spanska just arroba.

Ursprunget är franskans à

Att dagens snabel-a liknar symbolen för arroba innebär emellertid inte att det härstammar från denna, det är ledande paleografer eniga om. Det går i stället tillbaka på franskans à i prisuppgifter, där den grava accenten i ett stiliserat skrivsätt har dragits ut till en ring. Tecknet anses ha uppstått i franskan på 1700-talet och spred sig sedan också till engelskan (fr. ”a commercial”, eng. ”commercial at”).

I den anglosaxiska världen var tecknet tillräckligt vanligt för att hamna på skrivmaskinernas och datorernas tangentbord. Eftersom det stod för at ’vid, hos’ föll det sig naturligt att introducera det som skiljetecken i e-postadresser.

Det är i och för sig beklagligt att @ varken är en antik latinsk ligatur, ett likaså antikt stenografitecken eller en symbol för ett gammalt krukmått. Men vi får väl leva med att det härstammar från ett snirkligt sätt att skriva den franska prepositionen à.

Och snabel-a är ett lite lekfullt men mycket funktionellt namn på tecknet – betydligt bättre än det tråkigt sakliga ”kommersiellt à-tecken” eller konkurrerande fantasiprodukter som krullalfa, kanelbulle och apsvans.

Mikael Reuter