Det har förbigått mig

Reuters ruta 12/12 2001

I Hufvudstadsbladet förekom för omkring en vecka sedan en mening som fick flera läsare att reagera: ”En orsak till att liket förbigick polisen kan vara den röra som rådde i lägenheten.” Kan ett lik verkligen förbigå någon? Är det inte snarare så att någon privat utredare har förbigått polisen och agerat på egen hand? Eller att polisen har förbigått det makabra fyndet med tystnad?

Ja, jag håller med om att det låter främmande och rentav känns lite löjeväckande att säga att liket hade förbigått polisen. Men ändå är konstruktionen snubblande nära vad som måste anses vara grammatikaliskt riktigt.

Verbet förbigå kan nämligen användas på två principiellt olika sätt. Om vi säger att A hade förbigått B så kan det, beroende på vad A och B står för, betyda antingen att A hade försummat att beakta B eller lämnat B utan uppmärksamhet, eller tvärtom att B inte hade uppmärksammat A. Jämför följande exempel:

Styrelsen förbigick den mest meriterade av de sökande.
Presidenten förbigick den föredragande ministern och fattade ett självständigt beslut.
Hon förbigick kritiken/den pinsamma incidenten med tystnad.
Han undrade om någonting hade förbigått honom.
Detta skämt förbigick säkert ingen i publiken.
Det hade förbigått mig att saken redan var avgjord.

Ser man på förekomsten av de här konstruktionerna så är det uppenbart att den första huvudvarianten, representerad av exemplen 1–3, är den klart vanligaste. Den motsvarar en användning av förbigå som alla utan vidare känner igen och kan tänka sig att använda. Men även om den typ som representeras av exemplen 4–6 inte är lika vanlig, så är den klart produktiv och helt korrekt. Den uppmärksammas självfallet också i ordböckerna – t.ex. Svensk ordbok ger exemplet ”han undrade om något hade förbigått honom”. I det fallet kommer betydelsen av förbigått mycket nära betydelsen av undgått.

Ytterligare några (delvis lätt redigerade) autentiska exempel:

Innebörden av detta förbigick inte dem som råkade ut för det.
Intet av vikt i Europa förbigick honom, men nästan allt utan vikt.
Att vi lever i en tidsålder av verkligt drastisk informationstillväxt har inte förbigått någon.

Det som däremot inte sägs ut direkt i ordböckerna är att det tycks finnas en klar begränsning för den konstruktionen: den förutsätter att detta något som förbigår någon är någonting relativt abstrakt, närmast något slags omständighet. Det kan vara så konkret som ett skämt (ex. 5), men det kan knappast vara en person, varken död eller levande.

Teoretiskt sett kan man kanske ändra exempel 4 till ”Han undrade om någon hade förbigått honom” och fortfarande tolka meningen som att han undrade om han hade missat eller glömt bort någon, men det är nog en långsökt tolkning. Den mest sannolika tolkningen är utan tvekan att det är talaren som tror sig ha blivit förbigången av någon.

Jag tror därför att de flesta svenskar är benägna att betrakta satsen ”liket förbigick polisen” som ogrammatisk eller i varje fall oidiomatisk. Däremot är det helt acceptabelt att säga eller skriva ”Det hade förbigått polisen att det fanns ett lik i garderoben”.

Mikael Reuter