Hur mångte?

Reuters rutor 9/8 2007

I ett kåseri i somras tog skribenten upp det finlandssvenska uttrycket ”hur mångte”, som han med en ursäktande parentes riktad till mig menade var ett praktiskt och användbart uttryck. Men ursäkten behövdes inte: jag har mig veterligen aldrig direkt tagit ställning mot uttrycket, bara konstaterat att det är enbart finlandssvenskt, bildat efter mönster av finskans kuinka mones eller monesko.

I själva verket har jag en känsla av att de flesta språkvårdarna i Finland har känt sig rätt kluvna i den här frågan. Vi kan gå nittio år tillbaka i tiden och se vad Hugo Bergroth skrev i Finlandssvenska 1917:

 ”Av mången ha vi bildat ordinaltalet mångte, använt i frasen hur mångte? (mera sällan i så mångte). Uttrycket är bekvämt i flere fall, men omöjligt i högspråket, varför vi få lov att avstå från dess begagnande och ersätta det med – visserligen stundom något grundliga – omskrivningar. Vilken i ordningen är den enklaste av dessa, men den verkar emellanåt en smula otymplig.”

I en undersökning av finlandssvenska språkvårdares attityder till olika finlandismer som jag gjorde för några år sedan hörde hur mångte till det jag kallade kontroversiella finlandismer: vissa kolleger försvarade det, andra tyckte att det hörde till det som bör motarbetas.

Visst är det ju praktiskt att kunna säga och skriva ”jag vet inte för hur mångte gången jag är här”, ”hur mångte året är det du studerar?”, ”hur mångte snapsen är det här?” osv., och det tycker jag vi kan göra i informella sammanhang. Men samtidigt får vi lov att konstatera att det är precis som Hugo Bergroth skrev för nittio år sedan: uttrycket används inte i svenskt riksspråk, och vill vi hålla oss till riksspråksnormen så får vi avstå från det. Oftast är det inte så svårt. Vi kan ersätta det med vilken i ordningen, men ofta räcker det med vilken/vilket: vilket år i rad, vilken våning osv. Eller så kan man omskriva på något annat sätt: hur många gånger har du varit här förut?, hur många snapsar har vi tagit?

Helst av allt skulle man naturligtvis se att uttrycket spred sig också till Sverige, men tyvärr är chanserna för det rätt små. De få belägg man hittar på svenska webbplatser (t.ex. i bloggar) är med säkerhet skrivna av finlandssvenskar i Sverige.

Mikael Reuter