Äter du morgonmål?
Reuters ruta 4/8 2011
De finlandssvenska tidningarna rapporterade för en dryg månad sedan om en studie av språket i finlandssvenska texter som språkexperten Linnea Hanell i Sverige hade gjort för tankesmedjan Magma. Det mesta som Hanell tog upp i sin intressanta rapport var finlandssvenska särdrag som har uppmärksammats tidigare, men där finns också sådant som inte mig veterligen har nämnts i språkvårdslitteraturen.
En av de finlandismer som Linnea Hanell tar upp i rapporten är morgonmål i stället för frukost. Hur vanligt det är att finlandssvenskar kallar frukosten morgonmål är förstås omöjligt att säga, men säkert är att det förekommer rätt ofta åtminstone i södra Finland. Jag tror inte att det är särskilt många finlandssvenskar som är medvetna om att det känns främmande för en person från Sverige.
Ordet morgonmål förekommer i och för sig också i sverigesvenskan och upptas rentav i Svenska Akademiens ordlista (men inte i andra standardordböcker). Det är emellertid påfallande ovanligt, och enligt Hanell används det knappast om en traditionell frukost utan snarare om något slags annan måltid man äter på morgonen.
Att ordet morgonmål används så ofta i finlandssvenskan kan ha olika orsaker. Den mest sannolika är väl att det beror på inflytande från finskans aamiainen. Här bör i varje fall påpekas att Stora finsk-svenska ordboken som motsvarighet till aamiainen ger bara frukost, och inte alls nämner morgonmål.
En bidragande orsak kan också vara att den gamla användningen av ordet frukost om en måltid mitt på dagen (motsvarande det vi nu kallar lunch) har förekommit i finlandssvenskan ända in på senare hälften av 1900-talet (vilket jag har skrivit om i en ruta 1997). Inte minst i skolorna har man talat om ”frukostrast”. Det har sin motsvarighet i danskan, där man talar om att spise frokost i betydelsen äta lunch, medan vår frukost i danskan motsvaras av morgenmad. Användningen av morgonmål i stället för frukost kan därför ha långa rötter i finlandssvenskan.
Som Linnea Hanell påpekar är morgonmål ett fullt förståeligt ord för en sverigesvensk, men det ”sticker ut” och känns konstigt. Eftersom frukost också i finlandssvenskan är klart vanligare än morgonmål (dryg fem gånger så många belägg om man googlar) finns det knappast några starka skäl för oss att envisas med att äta morgonmål.
Mikael Reuter