Nordiska språk

Reuters ruta 3/1 2011

En läsare har reagerat på den regel för bloggkommentarer på www.hbl.fi som säger att där ”publiceras kommentarer på svenska och de andra nordiska språken.” Läsaren, som själv är finskspråkig, menar att man då också borde kunna skriva på finska, som ju är ett av nordens språk, även om detta alltså inte är avsikten med regeln.

Det här för oss in på den intrikata frågan om vad man avser med uttrycken nordiska språk, Nordens språk och språken i Norden. Någon absolut standard för detta finns visserligen inte, men vissa tumregler är de flesta språkvetare och språkpolitiker ense om.

Av hävd avser nordiska språk, särskilt i språkvetenskapliga sammanhang, detsamma som de nordgermanska språken, det vill säga danska, färöiska, isländska, norska och svenska. Universiteten i Norden har traditionellt haft institutioner för nordiska språk, och så kallas det ämne man studerar, även om huvudvikten vanligen ligger på danska i Danmark, svenska i Sverige och Finland osv.

Webbuppslagsverket Wikipedia skriver så här: ”Det är viktigt att skilja mellan nordiska språk, som är en gemensam beteckning för den nordgermanska undergruppen i den indoeuropeiska språkstammen, och språk i Norden, som också omfattar språk både från den uraliska språkfamiljen (samiska och finska) och från den eskimåisk-aleutiska familjen (grönländska).”

Men användningen av språk(en) i Norden i den här betydelsen kan ifrågasättas. En bok om danska, norska, svenska, finska, samiska, isländska, färöiska och grönländska gavs ut 1983 av dåvarande Nordiska språksekretariatet, och den hade titeln Språken i Norden, men när den kom ut i en andra upplaga 1997 hade titeln ändrats till Nordens språk. I Nordiska ministerrådets deklaration om nordisk språkpolitik från 2006 används uttrycket Nordens språk i sin tur om alla de nämnda och dessutom meänkieli (tornedalsfinska), kvänska, romani i olika varieteter, jiddisch, tyska samt de olika nordiska teckenspråken, medan uttrycket alla språk i Norden används om totaliteten av språk som talas i hela Norden, alltså också de ca 200 utomnordiska språk som har kommit hit genom invandringen i modern tid.

Min rekommendation är alltså följande: Använd nordiska språk om danska, färöiska, isländska, norska och svenska och Nordens språk om dessa plus finska, grönländska och samiska och gärna också meänkieli, kvänska, romani i olika varieteter, jiddisch, tyska och de olika nordiska teckenspråken, men reservera helst uttrycket (alla) språk i Norden för alla de språk som förekommer i Norden.

En viktig språkgrupp har jag ännu inte nämnt: de skandinaviska språken, dvs. danska, norska och svenska. Har jag förstått saken rätt är det de som avses i regeln för bloggkommentarer på www.hbl.fi, för knappast väntar man sig kommentarer på isländska och färöiska.

Mikael Reuter