I veckan gick nyheten ut att Forststyrelsen byter ut ordet jokamiehenoikeudet (allemansrätt) mot det könsneutrala jokaisenoikeudet i sin kommunikation. Allemansrätten, som ger alla som rör sig i naturen stora friheter att njuta av skog och mark, är ett begrepp som både på finska och på svenska innehåller ett ordled som syftar på kön. Ändå ändras bara det finska ordet, medan rekommendationen på svenska fortfarande är att säga allemansrätten. Varför är det så?
Inget alternativ till allemansrätt
Svaret är helt enkelt att det inte har uppstått något nytt alternativ till ordet allemansrätten på svenska. Nya ord uppfinns inte på ordboksredaktioner eller på språkvårdarmöten, utan de föds när folk märker att de behöver ett nytt ord, börjar använda det och det får spridning. Därför går språkvården heller inte in nu och skapar något mekaniskt nyord för att matcha förändringen i finskan, utan rekommenderar att vi fortsätter att använda det ord som de facto är i bruk. Just ordet allemansrätt har hittills levt ett liv utanför den tydliga förändringsprocess i samhället där en normkritisk språkmedvetenhet har lett till att vi numera talar om riksdagsledamöter i stället för riksdagsmän, poliser i stället för polismän och tjänstepersoner i stället för tjänstemän. Och med tanke på hur många ord det är som har tappat efterledet man kan man fråga sig varför samma utveckling inte har inträffat här. Vad är det som gör att allemansrätten inte känns som ett förlegat ord?
Alleman syftade på var och en
Det är antagligen omöjligt att svara på varför en förändring inte sker i språket, men vi kan tillåta oss att spekulera. Och då kan vi titta dels på hur sammansättningen allemansrätt är bildad, dels på hur ordet man kan fungera i språket. Sammansättningen allemansrätt består av förledet alleman och efterledet rätt, och efterledet är huvudled – det är rätten som är det centrala. Förledet alleman har förekommit i svenskan sedan 1500-talet i betydelsen ’var och en’, men är numera utdött som självständigt ord.
Men just i allemansrätten, som ju är en rätt som tillkommer alla som ger sig ut på en orienteringsrunda eller en svamputflykt, finns en stark koppling till alla människor.
Så i motsats till ord som riksdagsman eller sjöman är det inte en självständig enhet i språket som bär på den föråldrade föreställningen att en sådan person uttryckligen måste vara en man för att kunna bära titeln. Här finns en skillnad mellan finskan och svenskan: mies avser enbart ’fullvuxen person av hankön’ medan man är ett gammalt germanskt ord som ursprungligen betytt både ’människa’ och ’mansperson’.
Inte bara för män
Detta är inget argument för att behålla alla sammansättningar med -man som osynliggör eller exkluderar kvinnor. Vi kan, och ska, låta språket spegla att samhället utvecklas i en mer jämställd och inkluderande riktning. Men just i allemansrätten, som ju är en rätt som tillkommer alla som ger sig ut på en orienteringsrunda eller en svamputflykt, finns en stark koppling till alla människor. Allemansrätten har aldrig exkluderat någon. Den har aldrig varit tillgänglig enbart för män. Det är tvärtom ett ord som per definition inkluderar och välkomnar.
En dag kanske de svenska språkbrukarna börjar ta avstånd från ordet allemansrätt och börjar använda ett nytt ord, och då uppdaterar språkvården sin rekommendation.
Kanske det är förklaringen till att ordet inte har upplevts som könat, och till att inget alternativt ord har dykt upp. En dag kanske de svenska språkbrukarna börjar ta avstånd från ordet allemansrätt och börjar använda ett nytt ord, och då uppdaterar språkvården sin rekommendation. Vår uppgift är att följa språkbruket och rekommendera de ord och konstruktioner som gör språket tydligt och tidsenligt.