Svenska folkskolans vänner har tilldelat Caroline Sandström Hagforsmedaljen, som årligen delas ut ”som erkänsla för förtjänstfull gärning till förmån för den svenska kulturen och det svenska språket i Finland”. Sandström har arbetat på Ordbok över Finlands svenska folkmål (dialektordboken) sedan 1989 och varit huvudredaktör sedan 2009. Hon är hedrad, ödmjuk och glad över priset, och noggrann med att betona att det är ett erkännande till hela ordboksprojektet och alla som har jobbat och jobbar med ordboken.
"Filosofie doktor Caroline Sandström, Sibbo, belönas för sina långvariga och betydelsefulla insatser för det svenska språket i Finland. Som ledande sakkunnig och huvudredaktör för Ordbok över Finlands svenska folkmål har hon med stor vetenskaplig noggrannhet och genuint engagemang dokumenterat, bevarat och tillgängliggjort det finlandssvenska språkarvet. Genom sitt arbete med dialekter, ordböcker och språkforskning har hon bidragit till att stärka kunskapen om språkets variation och betydelse i samhället."
Svenska folkskolans vänners prismotivering
Beskriver ett samhälle som inte längre finns
Dialektordboken beskriver de svenska dialekterna i Finland från mitten av 1800-talet till cirka 1930. Det är alltså en historisk ordbok. Den beskriver inte bara språket utan hela samhället som det såg ut vid den tidpunkt då materialet samlades in.
– Det är utmanande att tänka på att vi i redaktionen beskriver ett samhälle och ett sätt att tänka, leva och verka som inte ens vi själva har upplevt. Vi är uttolkare av hela den världen och jag funderar ibland med fasa på om vi lyckas beskriva det så att framtida läsare kan tillägna sig det.
Det är utmanande att tänka på att vi i redaktionen beskriver ett samhälle och ett sätt att tänka, leva och verka som inte ens vi själva har upplevt.
Materialet som används samlades in genom att olika personer åkte runt i hela Svenskfinland och gjorde intervjuer med dialekttalare. Före 1950 fanns inga inspelningsmöjligheter, så det mesta av materialet kunde bara tecknas upp. Dagens redaktörer har därför begränsade möjligheter att kontrollera och verifiera källorna och måste i hög grad förlita sig på de uppteckningar som finns nedskrivna och samlade i ordbokens register.
– Det kan vara svårt att tolka källorna. Betydelsen och konnotationerna för orden kan ha ändrats sedan materialet samlades in, så vi måste kontrollera med andra källor, jämföra belägg och söka etnologisk kunskap om till exempel arbetsredskap.
Allt görs tillsammans, av hela redaktionen. Erfarenheten har visat att de tillsammans kommer fram till bättre lösningar än om alla bara skulle jobba för sig.
Daglig nytta av Sibbodialekten
Sandströms karriär på dialektordboken började 1989 då hon kom som ny redaktör. Hon har haft pauser för att skriva sin doktorsavhandling, men har arbetat med dialektordboken i cirka 30 av de senaste 37 åren. Hennes avhandling handlade om genussystemet i östra Nyland.
– Jag har aldrig ångrat mitt studieval. Genom att gå i skola fick jag tillägna mig standardspråket och nu ser jag att jag har daglig nytta av Sibbodialekten, som för övrigt är mitt modersmål.
Jag har daglig nytta av Sibbodialekten, som för övrigt är mitt modersmål.
Sandström beskriver sitt eget bidrag till dialektordboken som att hon varit med och lotsat ordboken framåt genom alla förändringsprocesser som pågått under åren. Digitalisering, omorganisering av arbetet och senast en utvidgning av redaktionen tack vare fondmedel är några av de stora förändringar som ordboken genomgått sedan Sandström blev huvudredaktör. I dag ser hon med glädje att ordboken mår utmärkt. I sommar publiceras nya artiklar på bokstaven S och tack vare fondmedel är ordbokens framtid tryggad ända fram till Ö.
– Sedan 2024 har vi fått stöd av Svenska litteratursällskapet i Finland och Svenska kulturfonden för att kunna anställa nya redaktörer och slutföra ordboken. Jag ser stödet som en räddning för projektet, för vi i redaktionen höll på att tappa framtidstron då resurserna krympte. Nu har vi lyckats med rekryteringen, fått kunnande som vi tidigare saknat och arbetet har utvecklats mycket, säger Sandström.
Folkbildning och nätverkande
Även om Sandströms huvudsakliga arbete har varit och är redigeringen av dialektordboken har hon även arbetat för svenskan i Finland på andra sätt. Hon har suttit i Svenska litteratursällskapets språkvetenskapliga nämnd och i många år varit redaktör för tidskriften Folkmålsstudier. Dessutom har hon verkat som folkbildare i och med att hon hållit presentationer om dialekter i allmänhet och dialektordboken i synnerhet i många föreningar, medborgarinstitut och andra grupper. Och hon har alltid ställt upp när medierna har bett om uttalanden och intervjuer om svenska dialekter i Finland.
Ett annat sammanhang som varit både viktigt och inspirerande för Sandström är den nordiska lexikografiska gemenskapen och den nordiska dialektforskarfamiljen. Hon har aktivt medverkat i Föreningen för nordisk lexikografi sedan 2009 och deltagit i samtliga nordiska dialektologkonferenser sedan 1990.
– I forskningssamarbetet har den nordiska gemenskapen varit den mest givande. Jag var med som ung redaktör på den fjärde dialektologkonferensen i Danmark 1990 och i år är vi fyra redaktörer från dialektordboken som åker på dialektologkonferens till samma land.
Räckan av konferenser är ett synligt exempel på hur arbetet med dialektordboken har fortskridit och hur kunskapen och arbetet har överförts från redaktör till redaktör.
– Jag är stolt över det och över att få vara en av alla dem som har jobbat med dialektordboken, en del i en lång kedja.
Dialekterna var inte bättre förr
Dialektordboken beskriver som sagt inte dagens dialekter utan de traditionella dialekterna, men Sandström påpekar att många finlandssvenskar fortfarande har en dialekt som modersmål, med bakgrund i de dialekter som dialektordboken beskriver. Dagens finländska standardsvenska har också en dialektal bas, vilket betyder att ordboken även ger en bakgrund till finlandssvenskan i vidare bemärkelse.
Jag tror att dialekterna alltid har förändrats.
Trots att Sandström till vardags arbetar med ett äldre dialektmaterial håller hon inte alls med om att dialekterna förr på något sätt var ”bättre” eller ”renare” än dagens.
– Jag tror att dialekterna alltid har förändrats och tycker det är viktigt att tänka på att dialekterna också förr var språk som användes i ett visst samhälle där talarna behövde vissa ord för att tala om det de höll på med. Därför tycker jag inte att de som talar dialekt i dag kan förväntas upprätthålla en gammaldags språkform bara för att forskare ska kunna hitta något intressant i deras språk. Dialekter är levande språk!