När jag tog mig för att lista alla maträtter och livsmedel som finns upptagna i Finlandssvensk ordbok kom jag upp i åtminstone 125 stycken. Jag kunde snabbt konstatera att jag faktiskt hade stött på de flesta även i verkliga livet.

När jag var sex år gammal och var på ”bekantningsdag” i min blivande skola utvecklade sig skollunchen till en mardröm, eftersom det serverades vispgröt. Jag satt och våndades över min kalla, rosa klump tills skolans kock såg mitt lidande och gav mig tillåtelse att slänga maten. När jag sedan hade börjat skolan hade vi den dåliga smaken att klaga högljutt varje gång vi läste ordet kållåda på matlistan, medan maletköttsås och spagetti utlöste ett samfällt jubel i matkön.

I högstadiet hade jag en kompis som vägrade gå i närheten av matsalen då det serverades skinkfrestelse. Själv hade jag svårt med memmarosollpotatislåda och lördagskorv, medan jag älskade och fortfarande älskar bollglass och karelska piroger, dock utan äggsmör. För att inte tala om choko och laku, som visserligen inte finns i Finlandssvensk ordbok men som enligt mina ovetenskapliga undersökningar lever och frodas bland många finlandssvenskar. Men observera att lakun ska vara söt, salmiak är jag inte speciellt förtjust i.

Om jag hade varit född svensk hade min första skollunch bestått av klappgröt och vi hade jublat över att bli serverade köttfärssås till spagettin. Jag hade inte gillat rödbetssallad eller sillsallad, men jag hade älskat kulglasschoklad och lakrits, dock inte saltlakrits. Vad de övriga maträtterna och ätbara företeelserna beträffar hade jag kanske aldrig stött på dem, eller också hade jag förundrat mig över eller låtit mig förföras av grannlandets specialiteter.

Men nu råkar jag vara finlandssvensk av födsel och ohejdad vana. Därför kommer jag glatt att äta choko och laku även i framtiden (åtminstone i privatlivet). Men råkar jag befinna mig i Sverige kommer jag garanterat inte att beställa chokosås till glassen. Det gjorde jag när jag var fjorton år och då kom servitrisen med en glass indränkt i kinuskisås i stället. Skam och skandal! När jag klagade sade hon: ”Åh, jag tyckte du sa kola!”

Så i Sverige (och i offentliga sammanhang) får det bli chokladsås och kolasås. När det gäller något så viktigt som mat i allmänhet och glass och choklad i synnerhet, vill jag verkligen inte orsaka missförstånd i onödan.

Bianca Holmberg

Såsen på glassen kan med fördel kallas för chokladsås i Sverige, eftersom chokosås är okänt för många sverigesvenskar. Foto: Bianca Holmberg

Dela