Sandra Broborn skrev nyligen en krönika i Språkbruk om vad som har hänt med hennes språk sedan hon flyttade från Sverige till Finland för sex år sedan. En del iakttagelser var ganska väntade. Till exempel har säkert många märkt att uttalet av orden terapeut och euro ofta skiljer sig åt mellan finlandssvenskar och sverigesvenskar. Det är kanske inte heller helt obekant att på hälft är en finlandism. Men en del andra av Sandras iakttagelser fick mig att fundera.
Jag använder frekvent ordet fantastiskt, för att inte tala om jättebra. Just de här orden är antagligen de förstärkningsord jag använder allra mest. Men för Sandra har de börjat kännas för glättiga sedan hon bosatte sig i Helsingfors, så hon har nästan slutat använda dem.
Är jag en ovanligt glättig typ? Det har jag aldrig sett mig som. Eller är helsingforsarna stelare och mindre benägna att ta till överord än vi östnylänningar? Nja, det vågar i alla fall inte jag uttala mig om. Eller har jag en ovanligt uttrycksfull familjebakgrund där vi använder fler förstärkningsord än genomsnittet? Enligt mina empiriska undersökningar under 37 år är det faktiskt inte alls omöjligt.
Språket verkar inte låta sig tämjas och klämmas in mellan två pärmar.
Sandras iakttagelser är en påminnelse om att språkliga nyanser och vad som anses vara typiskt för någon region inte går att beskriva heltäckande i en ordbok eller ens i en doktorsavhandling. Det är både nyttigt och intressant att läsa vad forskningen har kommit fram till på det här området, men språket verkar helt enkelt inte låta sig tämjas och klämmas in mellan två pärmar – inte ens det oändliga internet verkar räcka till för att beskriva allt.
Det är inte så konstigt. Språket är ju människor. Det är vi, språkbrukarna, talarna, som gör språket till vad det är och bestämmer vad som är gångbart och vad som känns för glättigt, slangartat, högtravande eller komplicerat i ett visst sammanhang. Vi har antagligen alla olika standarder för detta. För mig är till exempel ordet ljuvligt nästan otänkbart att använda annat än på skämt eftersom jag tycker det låter så tillgjort. Den som talar en östnyländsk dialekt eller har ett östnyländskt uttal har däremot ungefär samma effekt på mig som råttfångaren i Hameln hade på råttorna. Det tar mig tillbaka till barndomen och jag följer vart som helst.
Den som har ett östnyländskt uttal har däremot ungefär samma effekt på mig som råttfångaren i Hameln hade på råttorna.
Dessa är bara några exempel på subjektiva upplevelser, som är lika sanna som Sandras slutsats om fantastiskt och jättebra. Jag tror inte att vare sig mina eller Sandras uppfattningar kan tryckas in i kategorier i en Exceltabell utifrån vår ålder, ort och livssituation. Någon annan 37-åring, Sibbobo, mamma eller språkvetare använder säkert gärna ordet ljuvligt men undviker fantastiskt och jättebra. Och en annan sverigesvensk från samma sammanhang som Sandra tycker kanske att Helsingforsborna strösslar med förstärkningsord. Strössla är för övrigt ett uttryck jag aldrig någonsin skulle ta i min mun, eftersom det skulle få mig att känna mig som en dålig kopia av ett Stockholmsoriginal.