Alla hjärtans dag har under de senaste årtiondena blivit dagen då vi firar kärleken och romantiken. Ponera nu att den här romantiska dagen leder till att singel möter singel, tycke uppstår och de börjar sällskapa. Om relationen mellan de två personerna löper bra, kanske de börjar fundera på att flytta ihop. I dag är det vanligt att bo ihop utan att vara gift, det vill säga att vara sambo.
Det är också fullkomligt naturligt att tala om sambor och samboförhållanden, men när fenomenet började bli vanligare ungefär från och med mitten av 1900-talet talade man om samvetsäktenskap, eller, enligt professor Carl-Eric Thors språkspalter, om att ”leva ihop” eller ha ett ”äktenskapsliknande förhållande”. Thors återkommer till frågan två gånger på 1970-talet.
Från ”kvinna som någon bor ihop med” till sambo
1978 har redan orden avoliitto och avovaimo skapats på finska. En frågeställare undrar hur orden ska översättas och kommer också med ett eget förslag till översättning av avovaimo, nämligen frihustru. Thors menar att avoliitto närmast motsvaras av sammanboende eller samboende, medan avovaimo enligt Thors dittills hade motsvarats av ”kvinna som någon bor ihop med” – föga elegant, som han skriver.
Thors tror inte att frihustru har någon framtid, men tar upp den moderna benämningen sambo, som enligt honom redan då användes i Sverige i viss mån. (Sambo kan förstås avse både en man och en kvinna, men frågan gällde här det finska ordet för en kvinnlig sambo.) Han har dock vissa reservationer mot ordet, eftersom det är likalydigt med ett annat ord sambo. Ordet avser en person vars ena förälder är svart och den andra ursprungsamerikan, och det är i dag både föråldrat och nedsättande.
Ett år senare, i maj 1979, har språkutvecklingen gått framåt och Thors rekommenderar nu ordet sambo och konstaterar att det knappast finns risk för sammanfall med det andra ordet sambo som uttalas med kort o. På den vägen är det.
Gifta på stockholmska
Det finns en historisk och språkligt intressant benämning på samboförhållanden, nämligen Stockholmsäktenskap eller att vara ”gift på stockholmska”. Benämningarna härstammar från 1800-talets Stockholm. På den tiden ansågs det syndigt att leva ihop utan att vara gift, och begreppet Stockholmsäktenskap kom ur en uppfattning att Stockholm var syndens näste där man kunde leva ihop trots de moraliska betänkligheterna, eftersom det var vanligare där än på andra håll i Sverige.
Fattigdom och förmyndarskap bland orsakerna
Det fanns två orsaker till att de här Stockholmsäktenskapen uppstod bland de lägsta samhällsklasserna (arbetare och tjänare): många av dem var nyinflyttade och fattiga och hade helt enkelt inte råd att gifta sig. Deras livsvillkor fick styra över den gängse moraluppfattningen. Den andra orsaken var att en ogift kvinna på den här tiden var myndig, medan en gift kvinna stod under mannens förmyndarskap. Det betydde att en förvärvsarbetande kvinna som gifte sig förlorade rätten att själv bestämma över sina tillgångar. Därför valde en del kvinnor helt enkelt att inte gifta sig. Många av dem som var gifta på stockholmska fick barn tillsammans och gifte sig efter ett antal år, då de var säkra på relationen.