Min bedömning av mina egna språkkunskaper är ganska ofta så pessimistisk som möjligt. Min finska är absolut inte perfekt, min engelska är oidiomatisk, min tyska är rostig. När min fästman försöker hävda att jag kan spanska, då bara fnyser jag. Gracias och un café con leche, por favor är inte tillräckligt för att jag ska vilja påstå att jag kan tala spanska. Inte ens lite. Och skolfranskan kan vi glömma.
Jag är knappast ensam om att stundvis tycka att mina språkkunskaper är irriterande bristfälliga och jag slår vad om att det finns fler än jag som känner sig dumma när orden inte kommer som de borde och verbformerna blir fel på främmande språk. Men när jag ser på mina egna beskrivningar av mina språkkunskaper blir jag nästan lite arg på mig själv. Varför måste jag framhålla bristerna i dem, både för mig själv och andra, och förringa de oanade möjligheter som öppnar sig tack vare att jag i teorin kan prata med omkring 890 miljoner svensk-, finsk-, engelsk- och tysktalande i världen och beställa kaffe med mjölk av ytterligare 466 miljoner spansktalande? (Och då har jag inte ens räknat med de sammanlagt 11 miljoner som talar danska och norska, språk som det faktiskt går att lära sig förstå via svenskan.)
Svårt men väl värt mödan
Vem har någonsin sagt att rättigheten att uttrycka sig på främmande språk i bussen, i affären, på jobbet och på resan bara ska tillhöra dem som talar perfekt? För det mesta finns den föreställningen bara i den presumtiva talarens eget huvud. Barriären kan vara svår att komma över, men jag vill påstå att det är värt att utmana sig själv på den här punkten. För om jag verkligen börjar fundera på vilka reaktioner jag har fått när jag har talat ett för mig främmande språk blir listan snabbt ganska uppmuntrande. ”Vilken bra tyska du talar!” ”På vilket sätt menar du att det hörs att du inte talar flytande finska?” Ja, jag har till och med fått höra: ”Wow, du är så duktig på spanska!”
Det är lätt att nedvärdera sig själv när det gäller att tala främmande språk och aldrig våga försöka. Visst kan språkförbistringen leda till missförstånd och konstigheter ibland och visst får sig självkänslan en knäck när tysken byter till engelska eller när jag trasslar in mig i den finska kasusböjningen. Men allt det där uppvägs av tillfredsställelsen i att få kliva in i den nya värld som vart och ett av de olika språken öppnar för mig. Prata, bara prata!
Bianca Holmberg