I flera månader hade jag nöjet att gräva ner mig i Carl-Eric Thors språkspalter, då jag förberedde nypubliceringen av dem på Språkinstitutets webbplats. Det är hur roligt som helst att läsa dem i ordningsföljd och hitta återkommande klassiker som fortfarande är aktuella, frågor som direkt har med dagspolitiken att göra och Thors egna favoriter och hatobjekt. Att följa upp Thors ”spådomar” om hur språkbruket kommer att utveckla sig i framtiden är också otroligt kul, för att inte tala om att ta del av läsarnas frågor, reaktioner och förslag.

Uttryck som då och då återkommer i spalterna är ”det (hög)moderna uttrycket”, ”… som är modernt just nu”, ”moderna bildningar” och liknande. Några exempel på modeord och nya uttryck på 1970-talet är påhopp, diskotek, lugna ner sig och det ”ganska nya uttrycket” det är dags. För mig som är född i slutet av 1980-talet är det konstigt att tänka sig att ord som diskotek och påhopp någon gång har väckt reaktioner, men det gjorde de. Den 8 februari 1979 skriver Thors: ”Språkliga nyheter väcker inte sällan förargelse. Denna gång uttrycker ett par insändare missnöje eller undran inför nya ord.” Orden är snorkig, larvig och jippo.

Faktum är att den inställning till nymodigheterna som Thors ger uttryck för i stort sett är densamma som den moderna språkvårdens. Thors skriver: ”Jag är medveten om att åsikter om sådana spörsmål måste bli subjektiva. Min är det givetvis också. Den är emellertid dikterad av en allmän princip: vårt språk mår gott av nya, överraskande uttryck. Det kan inte få stelna i gamla fåror.” Det kan jämföras med vår mediespråkvårdare Anna Maria Gustafssons artikel i tidskriften Språkbruk 1/2016, skriven 37 år efter Thors spalt: ”Språket kan ju helt enkelt inte vara statiskt, vi kan inte konservera det och anse det vara perfekt som det är just nu. /…/ Ett språk som inte ständigt utvecklas, får nya ord för nya företeelser och behov, är ett stendött språk.” Även Anna Maria Gustafssons text kom till som ett svar på ett upprört mejl om vem som egentligen ska styra språkutvecklingen.

Naturligtvis uttrycker Thors i andra spalter sitt skarpa ogillande inför vissa ord och uttryck, på ett sätt som den moderna språkvården knappast skulle göra, men det är ändå spännande att se att varken språkbrukarnas reaktioner eller språkvårdens inställning till nya ord är några nya företeelser.

Vad säger Thors då mer specifikt om snorkig, larvig och jippo? Han skriver att snorkig och larvig fungerar bra som utbytesord till respektive högfärdig och fånig, och menar att jippo ”är en bra benämning på ’en stort upplagd tillställning’ – redan i ordets klang ligger det en smula överraskning – och ibland klander”.

Bianca Holmberg

Dela