Medarbetare och underhuggare

Reuters ruta 15/12 1994

I dessa dagar är det många chefer på olika nivåer i både företag och myndigheter som nyss har avslutat sin planering för nästa år och nu är i full gång med att summera verksamheten för det år som strax har gått till ända.
En viktig del av planeringen i resultatstyrningens tidevarv är de så kallade resultatsamtalen mellan chefer och – ja vad då? Underlydande? Underställda?

I det militära har det aldrig rått några tvivel om att det finns klara subordinationsförhållanden med förmän och underlydande. Ordergången sker uppifrån nedåt. Cheferna förutsätts inte diskutera planerna med sina underlydande eller ta råd av dem.

Så har det väl delvis varit också i det civila, åtminstone på vissa håll. Men i dagens värld har de flesta experter på ledarskap en annan syn. Både i företagen och i förvaltningen inser man vilken resurs hela personalen är.

Det här har redan länge återspeglat sig också i det svenska språkbruket. Faktum är att ordet underlydande håller på att förvisas till vissa sektorer av samhället, närmast just militären och kanske polisen. Ett undantag är väl fall av vad man kunde kalla positiv diskriminering, t.ex. när man säger att underlydande inte kan ställas till svars om inte också deras överordnade bestraffas.

I praktiskt taget alla andra sammanhang talar man däremot numera om medarbetare – och med detta avses uttryckligen personer i mer eller mindre underställd ställning, inte likställda kolleger. Men medarbetare har onekligen en betydligt trevligare klang än underlydande, samtidigt som det alltså återspeglar ett mer demokratiskt sätt att se på förhållandet mellan överordnade och underställda.

När man talar om en person och hans eller hennes medarbetare är det alltså i princip alltid fråga om någon i chefsställning, eller åtminstone om en som är primus inter pares, den främste bland jämlikar. Det kan vara ledaren för en forskargrupp eller chefredaktören för en tidning lika väl som en avdelningsdirektör eller kontorschef. (Observera för övrigt att vi inte gärna i det civila talar om förmän annat än i betydelsen ’arbetsledare’. Det finns en tendens att finskans esimies leder till en överanvändning av ordet ”förman” i Finland.)

De resultatsamtal som förs på olika håll enligt resultatstyrningens principer förs alltså mellan chefer och medarbetare.

En annan sak är sedan att medarbetare också kan användas i en mer allmän betydelse, t.ex. när man säger att någon är medarbetare på en tidning.

Underhavande och underhuggare

Det är inte ofta man i dag stöter på det gamla ordet underhavande. Det användes på sin tid om underlydande framför allt på gods: den nye godsägaren hälsade på sina underhavande.

Däremot lever ordet underhuggare i högönsklig välmåga, men det kan förstås inte användas som en synonym till underlydande i neutrala sammanhang (vilket dess värre förekommer ibland). Underhuggare talar man om framför allt när det är fråga om suspekta och lite smutsiga jobb. De stora bovarna blir sällan fast i vissa slag av kriminell verksamhet, det är deras underhuggare som får göra grovjobbet och sitta av straffen.

Också i vissa andra sammanhang då den ansvarige inte själv tar sitt ansvar kan man tala om underhuggare: ministern vägrade träffa pressen och skickade i stället en underhuggare på ministeriet för att svara på journalisternas frågor.

Ett betydelsemässigt närliggande ord är hejduk, som är ännu starkare och mer pejorativt än underhuggare. Man kan tala om en diktator och hans hejdukar, men man kan inte gärna kalla en tjänsteman på ministeriet ministerns hejduk.

Mikael Reuter