Ni är anhållen!

Reuters ruta 5/5 1994

Till de juridiska termer som rätt ofta används lite oeftertänksamt hör verben gripa, anhålla och häkta. Framför allt de två senare är mycket klart preciserade, och det finns klara regler för vem som har rätt att anhålla respektera häkta folk och under vilka förutsättningar det får ske. En polis får t.ex. inte häkta en brottsling även om han tar fast honom på bar gärning efter ett grovt brott.

I juridiskt språk avser gripa egentligen exakt detsamma som i allmänspråket. Det är alltså fråga om att rent konkret ta fast en person. Vem som helst har t.ex. rätt att gripa en brottsling "på bar gärning eller flyende fot", som det står i lagen, under förutsättning att det är fråga om ett sådant brott som nämns i lagen (förutom grövre brott bl.a. snatteri och olovligt brukande). Dessutom har var och en rätt att gripa den som enligt efterlysning utfärdad av en myndighet har förklarats anhållen eller häktad. Den gripne skall naturligtvis så snabbt som möjligt överlämnas till polisen.

I de allra flesta fall är det naturligtvis en polis som griper den misstänkte brottslingen. Men vilken polis som helst har inte rätt att anhålla brottslingen, utan beslut om anhållande kan bara fattas av till-räckligt höga polisbefäl och vissa andra motsvarande tjänstemän under noggrant preciserade förutsättningar. Den första förutsättningen är naturligtvis att personen på sannolika skäl misstänks för brott, och att det är fråga om ett tillräckligt grovt brott. Ett huvudsyfte med anhållandet är att hindra att den misstänkte flyr eller begår nya brott.

Om en anhållen inte friges måste han häktas. Yrkande om häktning måste framställas senast den tredje dagen efter gripandet, och det skall tas upp av domstolen senast fyra dygn efter gripandet. Beslut om häktning kan alltså fattas bara av en domstol. Den häktade kallas rannsakningsfånge, till skillnad från straffångar som redan är dömda och avtjänar sitt straff.

Om brottet leder till åtal och ärendet tas upp i en domstol är det fråga om ett brottmål (inte ”brottsmål”), i motsats till civilmål eller tvistemål som gäller tvister av olika slag mellan två enskilda parter. Brottslingen blir dömd enligt strafflagen (inte ”brottslagen”, på finska rikoslaki), och brottet införs i straffregistret (inte ”brottsregistret, fi. rikosrekisteri).

Slutligen kan det vara skäl att nämna att de allmänna underrätterna numera kallas tingsrätter. De har alltså ersatt de tidigare rådstuvurätterna (i vissa städer) och häradsrätterna.

Den som vill läsa mera om terminologi som hänför sig till brott och straff och domstolsbehandling kan göra det i en artikel av justitierådet Henrik Grönqvist i Språkbruk 1/1994, som kommer ut inom kort.

Mikael Reuter