Klickfullt och stickmörkt

Reuters ruta 23/7 2009

”Det var stickmörkt ute och mina kläder var luckvåta, och när jag kom fram till ett pikulitet hus var det så klickfullt med folk att jag knappt fick plats.”
Ja, så kan man säga i Finland – fast med den reservationen att det framför allt gäller äldre finlandssvenskar i södra Finland.

Framför allt är det finlandismen klickfull ’proppfull, smockfull’ som verkar vara utrotningshotad. Jag fick nyligen en fråga om det fortfarande är ett levande ord i finlandssvenskan, och efter diverse efterforskningar är jag böjd att hävda att det inte är det. Äldre personer känner till det passivt och många använder det säkert också ibland aktivt, men för den yngre generationen känns det i huvudsak främmande. På webben hittar man knappast några autentiska belägg annat än i äldre texter.

Till saken hör att klickfull användes också i sverigesvenskan ännu i början av 1900-talet (och därför inte tas upp i Hugo Bergroths Finlandssvenska från 1917). Det senaste belägget i Svenska Akademiens ordbok är från 1923. I finlandssvenskan torde det ha varit fullt gångbart åtminstone in på 1950-talet och kanske också senare, men nu är det så sällsynt att det inte ens har kommit med i Finlandssvensk ordbok.

Både Finlandssvensk ordbok och Bergroths Finlandssvenska tar däremot upp två andra finlandssvenska ord med speciell förstärkande förled, nämligen stickmörkt/stickmörker (beckmörkt, kolmörkt)och luckvåt (dyblöt, plaskvåt, genomvåt). De verkar vara fullt levande åtminstone i södra Finland, men i viss mån är det också här en generationsfråga. Yngre personer känner till dem, men använder dem inte lika aktivt som de äldre.

Slutligen vill jag nämna det finlandssvenska pikuliten (med alternativformen pikiliten), framför allt för att det är förknippat med en kuriositet: i färöiskan finns ett motsvarande pikkulítil med samma betydelse. Något gemensamt ursprung har de tyvärr inte, hur frestande det än vore att leta efter en gemensam etymologi. Förleden i vårt pikuliten kommer förstås från finskans pikku, medan färöiskans pikkulítil uppenbarligen har utvecklats ur ett pinkulítil som också finns i isländskan med alternativformen pínulítill. Kanske finns det något i ljudkombinationen pi- (pik-, pin-) som gör att den associeras med något litet? Osökt tänker man ju också på italienskans ord för liten, piccolo.

Jag tar gärna emot kommentarer till användningen av de här orden – särskilt om det är någon som vill protestera mot mina antaganden.

Mikael Reuter