Hur är det nu med ordet handikappad − får man använda det? Borde vi numera tala om tjänstepersoner i stället för tjänstemän? Hur ska vi uttrycka oss för att visa att vi är genusmedvetna.
Inom språkvården får vi allt oftare frågor av den här typen. Frågeställarna, som kan vara journalister, informatörer på myndigheter, lärare eller läromedelsförfattare, vill veta vilken benämning de ska välja för att vara säkra på att inte kränka någon. Det handlar om det som kallas inkluderande språk, om att uttrycka sig så att ingen känner sig diskriminerad på grund av ordvalet. Att benämningar är inkluderande och inte exkluderande är ett viktigt argument i den moderna språkvårdsdiskussionen. Men hur ska man veta vilket uttryck som gäller, vilken benämning som är den mest inkluderande?
Att undvika stereotypier
Inkluderande språk innebär att man undviker stereotypier, att man t.ex. inte slentrianmässigt beskriver män och kvinnor på ett visst sätt, att man använder könsneutralt språk. Det kan vara fråga om bruket av titlar som slutar på -person i stället för på -man, t.ex. gärningsperson i stället för gärningsman.
Att benämningar är inkluderande och inte exkluderande är ett viktigt argument i den moderna språkvårdsdiskussionen.
Att ifrågasätta normer
Inkluderande språk innebär också att man ifrågasätter normen och att man betraktar redan etablerade ord och uttryck ur ett normkritiskt perspektiv. Vad avses egentligen med hudfärgat plåster? Vems hud är det som är normen? Det kan också handla om hur vi talar om könstillhörighet, det vill säga att vi i våra språkliga uttryck inte ska ta den binära könsnormen för givet. Det kan handla om könsdysfori och hela begreppsapparaten kring detta. Vi måste vara försiktiga med valet av ord och inte låta fördomar och okunskap skina igenom.
Indian?
Det inkluderande språket handlar väldigt mycket om benämningar, t.ex. terminologin kring funktionsnedsättningar av olika slag, etnicitet, kön och identitet. Vi säger t.ex. inte längre lapp, eftersom det uppfattas som nedsättande, utan talar om samer. Men hur är det med ordet indian? Här råder numera osäkerhet. Vi kan väl i rimlighetens namn inte längre använda den benämningen som skapades av kolonisatörer och som använts i nedsättande sammanhang. Språkvården rekommenderar därför att man bör tala om ursprungsamerikaner eller urfolksamerikaner och om det är en specifik grupp som benämns bör man använda namnet på den, alltså apacher, azteker och siouxer osv.Det finns sällan några enkla svar i diskussionen kring den här typen av ord och språkvården kan inte alla gånger komma med entydiga svar. Det råder dessutom ibland olika uppfattningar inom grupperna själva om vilken benämning som är den mest önskvärda.
En balansgång
Hur ska man då hitta rätt ord? Framför allt bör vi vara medvetna om vad vi gör med språket, vad vi signalerar och att vårt val kan kränka någon och att vi därför åtminstone strävar efter att använda den benämning som gruppen själv identifierar sig med bäst. Det är därför ofta fråga om en balansgång.
De språkliga benämningarna är en del av förändringarna i samhället. Vi kan självklart inte hävda att vi ”har rätt” att använda ett ord som var gångbart för ett antal år sedan oberoende av om vi hävdar att vi gör det neutralt. Om ett ord har färgats på grund av att det använts enbart i negativa sammanhang under en lång tid och därmed gått från att ha varit neutralt till laddat måste vi inse att vi inte kan hänvisa till äldre språkbruk.
Viktigast av allt är att vi inser att bara för att vi byter ut ett ord mot ett annat förändras inte attityderna och synen på den grupp vi betecknar. Språket har stor makt men det krävs självklart mer än ord för att förändra synen på världen.
Anna Maria Gustafsson
Språkspalten är ursprungligen skriven för Arena, medlemstidningen för Modersmålslärarföreningen i Finland.