Caroline Sandström har ägnat sitt yrkesliv åt det svenska språket

Ordboksredaktören, filosofie doktor Caroline Sandström, har arbetat på Ordbok över Finlands svenska folkmål sedan 1989. Hon gläds fortfarande åt samarbetet med kollegor som delar hennes djupa språkintresse och framhåller att kontakten med de finska kollegorna är ovärderlig i det gemensamma arbetet med att analysera språk.

I Eeva-Liisa Nyqvists karriärpodd Nordica intervjuas Sandström om sin studietid och sitt yrkesliv.

Redan under gymnasietiden visste Caroline Sandström, med rötter i Sibbo, att hon var intresserad av grammatik, att lära sig främmande språk som tyska, franska och engelska.

Efter gymnasiet ställde hon in siktet på nordiska språk vid Helsingfors universitet. Studierna vid Nordica, med nordiska språk som huvudämne, kändes från första stund helt rätt.

Fastnade direkt för nordiska språk

– Jag fastnade direkt för studierna och fick mersmak för nordiska språk. Att få möta andra med samma intresse var inspirerande. Särskilt att kunna använda sitt modersmål i kontakten med nordiska kollegor, säger hon.

Som den första i sin familj att studera vid universitetet hade hon till en början planer på att bli modersmålslärare, att forska kom inte ens upp som ett alternativ. Men när hon under studietiden vikarierade i skolan insåg hon att läraryrket inte enbart handlade om undervisning – det rymde också en fostrande roll som hon då inte kände sig bekväm med.

Parallellt med studierna arbetade hon som timanställd vid Språkarkivet på Svenska litteratursällskapet i Finland. Där kom hon i kontakt med arbetet med Ordbok över Finlands svenska folkmål, ofta kallad dialektordboken. Så småningom erbjöds hon en anställning där, och sedan dess har hon varit knuten till projektet – med undantag för en längre tjänstledighet då hon skrev sin doktorsavhandling Genus i östra Nyland – från dialektutjämning till dialektmarkör (2010).

– Det jag studerade var övergången från ett tregenussystem till ett tvågenussystem. I de svenska dialekterna i Finland har man länge haft tre genus – femininum, maskulinum och neutrum – precis som i isländska och tyska. Genom kontakten med skriftspråket har dialekterna, åtminstone i Nyland, successivt övergått till ett tvågenussystem.

Det som är spännande i det här projektet är att man känner sig som en i länken av många människor som varit med och gjort det här. Från de som gett sitt språk och ställt upp som informanter till de som gjort insamlingen och tidigare redaktörer vid ordboken.

Dialektordboken är numera en nätpublikation, som i juni uppdaterades med hela bokstaven R. Hittills har cirka 80 500 artiklar publicerats. Arbetet med att redigera ordboken inleddes redan på 1960-talet och i dag ansvarar sex redaktörer för att analysera det omfattande dialektmaterialet. Målet är att färdigställa ordboken fram till bokstaven Ö. Projektet, som finansieras med statliga medel men som har tilläggsfinansiering från SLS och Svenska kulturfonden pågår till år 2036. Grunden utgörs främst av uppteckningar, men också av material som excerperats ur bandinspelningar.

– Det som är spännande i det här projektet är att man känner sig som en länk i kedjan av många människor som varit med och gjort det här. Från de som gett sitt språk och ställt upp som informanter till de som gjort insamlingen och tidigare redaktörer vid ordboken, säger Sandström i podden.

Hon framhåller att dialektordboken är en central referens för finlandssvenskar i stort, eftersom den täcker in alla svenska dialekter i Finland. Materialet har i huvudsak samlats in mellan 1860 och 1970 från hela det svenskspråkiga området: från norra svenska Österbotten längs kusten ner till Sydösterbotten, från Satakunta där svenskan ännu levde kring år 1900 samt från Åland, Åboland och Nyland.

Som huvudredaktör för dialektordboken leder Sandström redaktionen och ansvarar främst för att kontrolläsa manuskript för att säkerställa kvaliteten.

Enligt henne är viktiga egenskaper hos en ordboksredaktör noggrannhet och analysförmåga: att troget återge vad som faktiskt står i källorna. Lika avgörande är att kunna samarbeta med de andra redaktörerna och att ha tålamod inför det omfattande materialet.

Men det hon själv framhåller som allra viktigast är den egna analysen: att orädd våga tolka levande material – både tal och skrift – och att kunna se språket i det samhälle där det används.

---

Läs mer