Modern svenska i Hbl, 2.1.-30.4.1973

Hufvudstadsbladet, 2.1.1973

Funderar ni på språkriktighetsproblem? Vår spalt Modern svenska behandlar språkfrågor av allmänt intresse, som besvaras av professor Carl-Eric Thors. Sänd in frågor till Dagboken som vidarebefordrar dem till språkvetaren.

**”Skall det heta europeiska folkena, folken eller folket?”**

Det är bara ett av de tre uttrycken som är möjligt i skrift: de europeiska folken. Den vanliga talspråksformen folkena (takena, bordena) godtas inte i skrift. ”Europeiska folket” skulle innebära att det funnes en integrerad stat Europa.

**En frågeställare berör ordet slippa i betydelsen ”komma” och undrar, om det alls är godtaget i den betydelsen.**

Slippa är som bekant enbart finlandssvenskt i uttryck som ”slapp att resa till Stockholm” (fick tillfälle att resa). Det är fullt brukligt även i Sverige i sådana fall där det betyder ”bli framsläppt”, ”tränga sig förbi något”. Uttryck som ”ingen slipper förbi vakterna”, "hunden har sluppit ut genom ett hål i staketet” är fullt brukliga även i Sverige.

**Heter det ”vi tar var sin grogg på en restaurang” eller ”vi tar var vår grogg i en restaurang”?**

Den första satsen är korrekt. Det heter var sin även om uttrycket syftar på ett vi eller ni: ”nu skall ni ta var sin kopp kaffe”.

Skall man säga ”Får jag presentera min hustru (maka)?” eller ”Får jag presentera min fru?”

Jag föredrar avgjort att säga ”Får jag presentera min hustru?”. Av gammalt har det hetat ”min hustru”, men ”Er fru”, beroende på att fru hade en finare klang. För somliga har den skillnaden utsuddats, andra håller på den. Just i en sådan situation som den antydda, låter som sagt min hustru mest acceptabelt. Ordet maka åter låter en smula sökt i mångas öron.

”Varifrån kommer ordet smultron?”

Smultron innehåller samma stam som smälta, smultit och syftar på den mjuka konsistensen hos bären. Det är ett enbart svenskt ord. På danska och norska heter det i stället jordbär, ett ord som också finns i dialekterna i södra Sverige. Tyskarna har ett motsvarande ord: Erdbeere. Jordbär och Erdbeere syftar givetvis på växtens krypande revor, och det är också de som åsyftas med det engelska ordet strawberry.

**”Vilketdera uttrycket är rätt: två skorpor åt gången eller två skorpor i gången?”**

”Åt gången” är gångbart både i Sverige och hos oss, ”i gången” är enbart finlandssvenskt. Frågeställaren nämner också två skorpor per gång – det uttrycket låter i mina öron som affärsspråk.

**En frågeställare berör uttrycket gå in för och citerar en sats ”Vi har gått in för produktion av mattor”.**

Gå in för är en efterbildning av engelskans go in for. I svenskan har uttrycket kommit att användas som ersättning för olika uttryck, t.ex. besluta sig för, sträva efter. Det är ofta litet obestämt till innebörden. I satsen om mattorna avser det nog en snarast ” inriktat sig på”. Gå in för innebär inte någon pågående handling, men hela satsen får en nyans av något pågående, emedan produktionen tydligtvis fortsätter.

Hufvudstadsbladet, 8.1.1973

En frågeställare har fäst sig vid uttryck som ”Jag vill ha svar på mitt brev nästa vecka”, ”Jag vill ha fyra franskbröd”. Han tycker de låter ohövliga, ”de passar i ett trotsigt barns mun”, och förmodar att de kan vara engelskpåverkade.

Jag håller med om att det inte låter hövligt att säga så till den man vill ha brev från eller när man står i en mjölkbutik. De lämpliga uttrycken är ”Jag önskar svar”, ”Kan jag få fyra franskbröd?” eller liknande. Det är möjligt att uttrycken med ”jag vill” helt enkelt beror på okänslighet för språkliga nyanser.

**Samme frågare påtalar en formulering ”Men politiken har sin alldeles egen logik” och menar att det borde heta har sin alldeles egna logik.**

Om det inte hade funnits något ”alldeles” i satsen, tror jag ingen skulle säga något annat än sin egen logik. Emellertid finns ju hos egen också betydelsen ”säregen” (t.ex. hans egna uppträdande). I den betydelsen får det böjningen egna. Det är för mig, liksom för frågeställaren, klart att det citerade uttrycket måste lyda sin alldeles egna logik och det anser jag beror på att betydelsen ”säregen” är så närliggande. Jag skulle f.ö. helst skriva ”har en alldeles egen logik”.

**Från en annan frågeställare kommer ett spörsmål, om det skall heta raffineri eller raffinaderi.**

Hbl:s läsare har säkerligen märkt att tidningen alltid skriver raffineri. Detta är en regelrätt avdelning till raffinera (jämför t.ex. kokettera och koketteri). Det vanliga ordet är emellertid raffinaderi, en från svensk synpunkt onormal bildning, som troligen har inkommit från holländskan – på holländska heter det motsvarande ordet raffinaderij och hör samman med ordet raffinadeur ägare av raffinaderi”. Ordet raffineri är således en nybildning; mot det talar det vanliga språkbruket, för det åter att det är enklare och regelrätt.

**Samme korrespondent undrar om det heter ”Helsingfors stads lusta eller lust till Esbo”.**

Det heter ha lust till något. Lusta förekommer endast i betydelsen ”sinnlig åtrå” och passar inte i det citerade sammanhanget.

**”Bör det heta tio eller tie, nio eller nie?”**

Formerna tie och nie är enbart vardagliga. De är normala uttalsformer, men i skrift hör de bara hemma i sådana sammanhang där man vill återge talspråk, t.ex. i dialogen i en roman eller dylikt.

**Samme läsare tar upp frågan, om det skall heta ”Är bergsrådet piggt och krytt nu?”**

Det är en välkänd tvistefråga som berörs här. Inte så få personbeteckningar, t.ex. hembiträde och orden på -råd är neutra, d.v.s. de får -t i bestämd form. Annars gäller regeln, att det naturliga könet är bestämmande. Vi ersätter t.ex. hembiträdet med hon, bergsrådet med han (såvitt jag vet, finns det inga kvinnliga bergsråd än så länge). Problem uppstår i satser, där ett adjektiv skall böjas som predikatsfyllnad (t.ex. efter är). Också i det fallet är det naturliga könet bestämmande: hembiträdet var sjuk, hovrättsrådet kände sig upprörd. ”Bergsrådet var piggt och krytt” säger man bara, om man vill nå en komisk effekt. Om man stöts av den bristande kongruensen i ”hembiträdet var sjuk”, går det att finna något annat uttryck, i det fallet t.ex. hade insjuknat, mådde inte bra.

Flera läsare har önskat mig god helg. Jag tackar för hälsningarna och önskar alla läsare av ”Modern svenska” en god fortsättning på det nya året.

Hufvudstadsbladet, 22.1.1973

**”Heter det almanack eller almanacka?”**

Bägge formerna är riktiga, men formerna almanackan, almanackor är enligt min uppfattning vanligare än almanacken, almanacker (som ju hör samman med formen almanack). Formen almanacka bör nog ges företräde.

För rätt länge sedan fick jag en fråga om uttrycket självuppfyllande profetia. Frågeställaren har påträffat uttrycket i rikssvensk sociologisk litteratur och undrar om det är riktigt. Jag har nu haft tillfälle att rådfråga professor Erik Allardt. Han bekräftar att självuppfyllande profetia är en bruklig fackterm. Det avser t.ex. det fall att någon förutser ett visst händelseförlopp men själv känner sig motiverad att handla så att utvecklingen går i den riktning han har förutsett. Uttrycket är en översättning av engelskans self-fulfilling prophecy; det kan sägas att det inte är särskilt lyckat, men det torde vara svårt att finna en kort och bekväm motsvarighet.

**En frågeställare har fäst sig vid uttrycket sjudubbel olympisk guldmedaljör om den ånyo aktuella Mark Spitz och undrar om det skall heta sjudubbel eller sjufaldig.**

Frågan om ord på -dubbel och -faldig behandlades i den här spalten för inte så länge sedan. I dag skall jag fatta mig kort: det kan heta både fyrfaldig, sjufaldig osv. och fyrdubbel, sjudubbel. (Man har alltså i sådana sammansättningar ingen känsla av att dubbel betyder ”två gånger”). För min del föredrar jag dock ofta ord på -faldig.

**Ett samtal helt nyligen föranleder mig att ta upp ordet respektive.**

Grundbetydelsen hos ordet är ”som gäller en viss av två eller flera nämnda personer eller saker”, t.ex. ”A. och B. är lärare i tyska respektive engelska”, vilket är detsamma som ”A. är lärare i tyska och B. är lärare i engelska”. Här kan bruket av respektive innebära en förkortning av uttrycket, och det är därför försvarligt. I andra fall har man en känsla av att respektive är en onödig grannlåt, som i satsen ”Pelle och Erik blev trea respektive fyra – ingen lär kunna missförstå satsen ”Pelle och Erik blev trea och fyra”.

En frågeställare undrar om det är fel att säga ”Om jag skulle ha pengar, skulle jag resa till Rom” eller om det måste heta ”Om jag hade pengar osv.”.

Satsen innebär tydligen att personen ifråga inte har pengar (den innehåller ett antagande som strider mot verkligheten). I sådana fall brukas inte skulle-konstruktion i normal rikssvenska, men är mycket vanlig hos oss. Om antagandet innebär en möjlighet, t.ex. ”Om jag skulle vinna på tipset osv.”, är skulle-uttryck vanliga även i Sverige.

Hufvudstadsbladet, 29.1.1973

**”Numera hör man och läser, främst i sverigessvensk press, uttrycket ta en bild på; här i vårt land säger vi ta en bild av. Vilket är riktigare?”**

Det råder inget tvivel om att ta en bild av fortfarande är det korrekta uttrycket. Så bedöms det också av rikssvenska språkmän. Prepositionen på tränger fram i nutida svenska (t.ex. i början på jämte i början av). Tendensen har uppmärksammats av prof. Björn Pettersson, som påpekar att på gör uttrycket mer konkret. Vårdat språk föredrar i flera fall uttryck med annan preposition än på, och detta gäller som sagt om ta en bild.

**En frågeställare citerar ett tidningsurklipp ”den 80-åriga nobelpristagerskan” och undrar: ”Har vi inte redan lämnat dessa kvinno-ändelser?”**

I det aktuella fallet skulle jag säga antingen pristagare eller pristagarinna. Det är riktigt att de speciella ”kvinnoändelserna” är mindre brukliga numera. Yrkesutövare får gärna samma beteckning, oavsett kön, åtminstone i officiellt språk (man ledigförklarar lärartjänster, även om det framgår att det till tjänsten hör att undervisa flickor i gymnastik). När det gäller s.k. frutitlar (kyrkoherdska, kommerserådinna osv.) är tendensen också tydlig: många undviker dem, och det vill synas, som om detta isynnerhet gällde ord på -ska.

En insändare har fäst sig vid följande sats (i en grammatik): Päijänne är djupt. Hon menar att det bör heta djup och undrar om inte en regel som leder till konstruktionen ”Päijänne är djupt”, är svår att upprätthålla.

Den regel man kan nämna i detta fall, är en helt motsatt. Sjöars namn är vanligen den- genus. Detta är alldeles klart vid de många sjönamn som slutar på -n (Vänern, Vättern osv.). Man kan få läsa, att sjönamn av finskt ursprung bör vara neutra, men regeln är tvivelaktig. Ju starkare ordet sjö föresvävar en, dess mera är man benägen att säga Päijänne är djup (och så skulle jag säga). Vid sjönamn på -järvi, t.ex. Vesijärvi, tror jag dragningen till den-genus är ännu starkare: vi vet ju att järvi och sjö motsvarar varandra. En utväg ur dilemmat kan vara att skriva sjön Päijänne. Då måste adjektivet rätta sig efter ordet sjön: sjön P. är djup.

Samma frågeställare har fäst sig vid uttrycket ”Dalarna är en känd turistort” – kan ett landskap kallas en ort, undrar hon.

Jag tycker inte uttrycket låter bra och skulle skriva t.ex. ”är ett känt turistmål”.

En insändare har sänt ett klipp till Hbl med följande text: ”dömde Helsingfors rådstuvurätts X division med N. N. som ordförande E. P. i avsaknad av fullt förstånd för dråp till 4 års tukthus. Vem var i avsaknad av fullt förstånd, frågar insändaren.

Jag har försökt läsa texten såsom en viss potentat lär läsa Bibeln, men jag tycker inte att någon misstanke drabbar divisionens ordförande. Den känsliga bestämningen i avsaknad av fullt förstånd är placerad så att den nog måste hänföras till den åtalade E. P. Den som tycker att meningen verkar tvetydig kan skjuta in ett par ord: E. P., som var i avsaknad, eller: som befanns vara i avsaknad.

Huvfudstadsbladet, 6.2.1973

En frågeställare har fäst sig vid ordet jobba t.ex. i en tidningsnotis rörande en statskommitté. Det hette, starkt förkortat, så här: ”Kommittén behöver absolut tillräckliga utrymmen att jobba i.” Frågeställaren undrar, om inte jobba är stilvidrigt i detta sammanhang.

Det håller jag utan någon tvekan med om. Jobba är for all del ett vanligt ord, ofta använt i uttryck som jobba hårt, men det är utpräglat vardagligt. Den åsyftade notisen präglades i övrigt av rätt stelt skriftspråk, och därför är jobba inte på sin plats i sammanhanget, utan arbeta borde ha använts.

En läsare har påpekat bruket av ordet sprit som sammanfattande beteckning för alkoholdrycker, t.ex. i satsen ”Spriten blir dyrare”, där sammanhanget visar att prishöjningen även gäller vin.

Ordet sprit betecknar, exakt använt, dels ren sprit” och teknisk sprit (t.ex. lägga något i sprit), dels alkoholhaltiga drycker som har tillkommit genom destillering. Däremot betecknar det inte vin. Det samlande namnet för spritdrycker (starksprit), vin och maltdrycker är alkoholdrycker. I mindre noggrant språk får emellertid sprit ganska ofta innebörden ”alkoholdryck”; satsen ”Han dricker aldrig sprit” betyder nog för många detsamma som ”Han dricker aldrig alkohol”. Användningen av ordet sprit liktydigt med ”alkoholdryck” – viner medräknade – är, som jag försöker visa, oegentligt och vilseledande.

För någon tid sedan berördes i den här spalten församlingsnamnet Aitolahden seurakunta i Tammerfors. Jag antog att Aitolahti knappast hade någon form Aitolax. En person med lokalkännedom har senare meddelat att man på ort och ställe talar om Aitolax.

Jag tackar för påpekandet. Det bör inte föreligga något hinder att tala om Aitolax församling.

En insändare citerar ur en rikssvensk veckotidning uttrycket mesta matmamma och undrar vad jag säger om det. Hon menar att ”det är lätt att använda, man får mycket sagt och alla förstår det”.

Uttryck som (vår, stadens, Sveriges) mesta matmamma är högmoderna, närmast i Sverige (men förekommer ibland också hos oss). Om man skall bruka dem eller inte, är närmast en stilfråga. Mot dem talar, att mesta nog i själva verket inte är så klart till betydelsen. Det betyder ibland ”mest framstående”, andra gånger tycks det ha litet svävande innebörd (”som mest låter tala om sig”). Bruket av mesta om personer (vår mesta miljöexpert, huvudstadens mesta kändis) är inte godkänt. Jag kan acceptera det i skämtsam stil, där det kan verka fräscht, därför att det är så påfallande, men tycker bestämt inte att det hör hemma i saklig framställning.

Hufvudstadsbladet, 12.2.1973

**”Varför står det öppethålles t.ex. på postanstalter och inte öppenhålles. Ordet post är ju den-genus?**

Formen med t i öppethålles beror på att ordet är bildat efter uttrycket (posten. vi osv.) håller öppet, inte efter ”posten hälles öppen”. Öppethålla anses faktiskt vara den rätta formen av ordet.

**”Är inte uttrycket här och var felaktigt? Var är ett frågeord och passar inte ihop med här.**

Skenbart kan det tyckas så. Uttrycket här och var är emellertid mycket gammalt – det påträffas redan i fornisländska texter från 1200-talet. På den tiden kunde var ha betydelsen ”var som helst”, och det är den nu försvunna betydelsen som ingår i här och var, som således ursprungligen betydde ”här och var som helst”.

**Är det korrekt att tala om olika versioner av t.ex. ett radioprogram? Betyder inte version ”översättning”?**

Version har två huvudbetydelser. Den ena är ”översättning”. Ordet är av latinskt ursprung, och latinets versio betyder ”översättning”, grundbetydelsen är ”vändning”, och efter latinskt mönster, kunde vända i äldre svenska betyda ”översätta” (och kääntää har efter samma mönster fått innebörden ”översätta”). Men version betyder väl oftare i nutida svenska ”återgivning av ett händelseförlopp”, ”utformning”, t.ex. ”Det här var hans version av olyckan”, och rentav ”Den senaste versionen av bilen X.”. Därför går det an att tala om ”versioner av ett radioprogram”.

**”Skall man säga ingripa eller gripa in, ingjuta eller gjuta in?**

Frågeställaren rör här vid ett omfattande problem i nutida svenska. Det finns en stark tendens att använda s.k. skiljbar sammansättning (gripa in), där något äldre skriftspråk hade fast förbindelse (ingripa). Exempel på det är ”Polisen grep in”, ”Han göt in nytt mod hos åhörarna”, ”Skillnaden plånades ut”, ”Han märkte ut vägen”. I samtliga dessa satser kan verbet också ha fast förbindelse, t.ex. utplånades. Typen plånades ut anses ledigare. Det tycks i synnerhet vara vid sammansättningar med in och ut som vacklan förekommer. Emellertid finns det många sammansättningar där verbet (åtminstone i vissa betydelser) måste ha fast sammansättning. Det måste heta utse någon till ordförande — ”se ut” går inte här. En allmängiltig regel kan dessvärre inte ges.

”Upptar Svenska Akademiens ordlista alla svenska ord?”

Först och främst begränsar den sig i stort sett till sådana ord som förekommer i skrift; den nya upplaga som väntas i höst tar dock upp några mer kända dialektord (som emellertid kan tänkas förekomma i skrift någon gång). En viktig begränsning gäller sammansättningarna. Svenskan har stor förmåga att bilda sådana, och det är omöjligt att ta upp alla tänkbara sammansättningar.

Frågeställaren undrar också, hur många ord det finns i svenskan.

Med ”svenskan” avses säkerligen ”det svenska riksspråket”. Det är inte möjligt att ge ett exakt svar på frågan, bl.a. på grund av sammansättningarnas väldiga antal. Men det kan kanske säga något, att Akademiens ordlista i upplagan 1950 har bortåt 200 000 ord; den föregående upplagan (1923) hade ungefär 100 000. Upplagan 1973, som nu föreligger i korrektur, kommer säkert att ha fler än 1950 års.

Det kan tilläggas att Akademiens ordlista inte får förväxlas med Svenska Akademiens ordbok. Ordlistan är en rätt liten bok som i många fall bara tar upp ordet utan andra upplysningar än dess böjning. Ordboken är ett väldigt verk, påbörjat 1898, som nu har hunnit in på band 26 (någonstans på sk-). Den upptar skriftspråksord efter 1520-talet, både nu levande och försvunna och ger utförliga betydelseuppgifter med exempel.

Hufvudstadsbladet, 16.2.1973

**”Skall man stava brodd eller brådd, piråg eller pirog?”**

Svenska Akademiens ordlista, som är det officiella rättesnöret för svensk stavning, upptar endast brodd och pirog. Orden skall följaktligen stavas så.

**”Är det inte engelska på svenska, när det i en rubrik heter S står för stereo?”**

Uttrycket är utan tvivel en försvenskning av det engelska stands for (”A stands for Abraham”) och motsvarar närmast ”betyder”: S betyder stereo. Svenskans stå för i den citerade användningen ar alltså en anglicism; uttrycket kommer dock mycket nära det genuina ”står i stället för” och är därför inte särskilt påfallande.

**”Är ordet villför detsamma som ”villfarig”, ”medgörlig”?**

Jag känner inte villför i någon annan användning än som hemmansnamn (och släktnamn) i Kvevlax norrom Vasa. Det kan, såvitt jag vet, inte sammanställas med något svenskt ord. Däremot finns i fornisländskan ett ord villiförr, som synes ha betytt ”benägen att fara vilse” ; vårt ord villfarelse ”felaktig uppfattning” hör till samma ordgrupp, däremot inte villfara någons önskan, som har tyskt ursprung. Min tolkning av namnet Villför innebär, att det en gång har funnits ett svenskt ord som motsvarade det nämnda isländska.

En frågeställare efterlyser en svensk term för det som på finska kallas työsuhdeasiainhoitaja. Frågeställaren säger: ”Den bästa svenska motsvarigheten för työsuhdeasiat tycker jag är arbetsplatsrelationer, men hur få det ordet till en beteckning på personen som sköter dessa relationer?

För att få besked om vad en tjänsteman av det slaget kallas i Sverige har jag rådfrågat professor Bertil Molde vid Institutet för svensk språkvård i Stockholm. I Sverige talar man om personalkonsulenter. Enligt Svenskt yrkeslexikon 1967 hör det till personalkonsulentens väsentliga uppgifter att ”uppmärksamma individens situation på arbetsplatsen, t.ex. anpassning till arbete och miljö... samt frågor som har att göra med sundhet, säkerhet och trivsel”. Jag hoppas att personalkonsulent kan användas som svensk term för työsuhdeasiainhoitaja. Det finska ordet kan inte översättas ordagrant.

**”Är det riktigt att använda ordet kvarstod i betydelsen ”återstod eller rest”?**

Nej, något sådant substantiv finns inte. Det förefaller som om någon hade bildat ett substantiv (en kvarstod) till verbet kvarstå, kanske med återstod som förebild. Det skall i förbigående påpekas att kvarstad är en term med helt annan betydelse, nämligen en form av beslagtagande.

Hufvudstadsbladet, 26.2.1973

**”Hur har det förunderliga ordet överhuvudtaget uppkommit, och vad har det egentligen för betydelse?”**

I samma betydelse som överhuvudtaget brukas överhuvud, med betoning på huvud. Formen överhuvud är väl den ursprungliga och har uppstått genom översättning av tyskans überhaupt. Det tyska ordet anses ha uppstått i handelsspråk; om man köpte en boskapshjord utan att räkna antalet huvud, så köpte man über houbet ”över huvudet”. Småningom fick uttrycket både i tyskan och i svenskan betydelsen ”på det hela taget”.

En frågare har fäst sig vid uttalet i radio av ord som producent, produktion, redaktör, kommunal, teater. Han har hört samtliga uttalade med betoning på första stavelsen och undrar om det är så vi skall tala svenska”.

Uttal som de nämnda, alltså producent med betoning på pro-, är klart oriktiga och osvenska. Den frågande tänker sig att det möjligen kan vara helsingforsdialekt. Det är det dock inte. Ett par andra fall med betoning av första stavelsen (kollektiv, effektiv) berördes nyligen i den här spalten. De är vanliga, men jag rekommenderar betoning på -iv.

En frågeställare tar upp nationalitetsbeteckningar. Hon undrar varför det heter kongoles och inte kongolit.

Nationalitetsbeteckningarna i svenskan har högst skiftande form (tex. engelsman, spanjor, italienare). Mest problem vållar nog beteckningarna för medborgare i utomeuropeiska stater, särskilt i nya. Ändelsen -it är mycket sällsynt i folkslagsnamn. Utom israelit – som inte avser israelerna i dagens Israel, utan Israels forntida stammar – har vi bara jemenit. Ändelsen -es är ganska vanlig i namn på medborgare i afrikanska och asiatiska stater. t.ex. libanes, kongoles, vietnames och det allbekanta kines. (När Ceylon antog namnet Sri Lanka härförleden, bildades folkslagsbeteckningen lankes.) Vidare finns -an (betonat), också i namn på folk från främmande världsdelar, t.ex. afghan, guinean, honduran. Ändelsen -ier hör framför allt samman med landsnamn på -ien: belgier, jordanier, tunisier. Det vanligaste av suffixen (ändelserna) i nationalitetsnamn är dock värt välkända -are: brasilianare, pakistanare.

Brokigheten är som synes stor. Det är betecknande att UD i Stockholm har gjort upp en lista över nationalitetsbeteckningar och att en sådan förbereds av de nordiska språkvärdsnämnderna.

Samma frågeställare undrar om det finns någon svensk ordbok som är baserad på ändelser, t.ex. – döme i omdöme.

En sådan ”baklängesordbok”, som en vanlig men oegentlig term lyder, är en av ordlistorna i den stora frekvensordbok som getts ut av professor Sture Allén i Göteborg, känd för databehandling av tidningstexter. Allens ordbok är dock inte fullständig, eftersom den baserar sig på ett begränsat material. Nyligen har en ”baklängesordbok”, som tar upp alla ord i Svenska Akademiens ordlista, distribuerats till vissa språkliga institutioner. Alléns frekvensordbok brukar finnas på större bibliotek.

Vasabladet, 11.3.1973

Om spöken, tomtar och hemliga makter

**En frågeställare har uppmärksammat pluralisformen som arena, brevena och undrar om sådana år godkända i skrift.**

Mitt svar på frågan är ett bestämt nej. Former som brevena är vanliga i tal (dock inte över hela det svenska språkområdet: man säger breven i södra Sverige och formen på -en den genuina i många österbottniska folkmål). Det heter således breven i normalt vårdat skriftspråk, och det betyder att för dem som säger brevena finns det en skillnad mellan tal och skrift. Ett sådant tillstånd leder väl i längden till utjämning. Hur det går i fallet breven/brevena är givetvis svårt att förutspå, men vissa tecken tyder på att skriftspråkets breven kommer att avgå med segern.

**Från en annan frågande kommer ett spörsmål om dialektordet ramt (uttalat med långt a: ”raamt”).**

Det är troligen fråga om det ord ramt som betyder ”spöken”: man kan t ex säga ”he e raamt tär” i betydelsen ”det spökar där”. Detta ord ramt kommer av ordet ram som betydde ”stark” (det bildar förra delen av det nutida svenska ordet ramstark). Men är det då inte konstigt, att spökerier betecknas med ett ord som betyder ”stark”? Förklaringen är den att man i gammal tid - då tron på trolldom och spöken var stark - helst talade i försiktiga ordalag om hemliga och mörka makter. Typiska exempel är rådare ”den som råder”, om tomtar, och många ord för djävulen, bl a österbottniska dialekters tan snöud och riksspråkets hin håle (egentligen ”den hårde”). Däremot är det ett helt annat ord som ingår i ramsvart nämligen det gamla ordet för korpen: ramn.

Samme frågeställare har fäst sig vid ett annat välkänt dialekt ord, nämligen välkan. Det betyder ”dugligare”, ”bättre” – det är ovanligt med grundformen välk, men formerna välkan (eller välkare) och välkast är vida spridda. Intressant nog förekom välkare i skrift förr i tiden, exempelvis hos ärkebiskop Laurentius Petri på 1500-talet, som skriver ordet welkare. Ordet välkare anses vara besäktat med villa. Frågor kan sänag till Vasabladet eller direkts till mig, adyefs n g. Hel. singtoja CArl-Eric Thers Institutet för de inhemska språken http://www.sprakinstitutet.fi

Hufvudstadsbladet, 15.3.1973

**”Är uttrycket gå på pension riktigt?”**

Min språkkänsla kräver här prepositionen i, alltså gå i pension. Bruket av i i detta uttryck kan jämföras med ”gå i strejk”, ”gå i träning”, gå i konkurs”, alltsammans uttryck som betyder att man inleder en ny verksamhet eller försätts i en ny situation. I Sverige heter det alltid ”gå i pension” – för övrigt ett tämligen nytt uttryck. ”Gå på pension” förekommer mig veterligt endast i Finland och är väl påverkat av finskans siirtyä eläkkeelle, vars kasusform på -lle har bestämt valet av på. Det är emellertid, som sagt, naturligt att ha prepositionen i i ett sådant uttryck. (Det är förstås också riktigt att säga bli pensionerad.)

**”Vad betyder ordet beivra?”**

Det betyder ”ingripa mot något”, ”försöka avskaffa något” t.ex. ”Det här är en osed som måste beivras”, ”Överträdelse av förbudet beivras”. Ordet hör naturligtvis samman med iver, som i äldre svenska också kunde betyda ”harm, förargelse” (man kunde t.ex. säga ”Guds iver över synden”). Beivra betyder alltså inte ”verka med iver för någonting”, utan innebär att man försöker förhindra något.

**”Jag har hört att man kan välja mellan uttrycken beakta och ta i betraktande. Betyder det att ta i beaktande är fel?**

Ta i beaktande är enbart finlandssvenskt. Det är en rätt naturlig konstruktion, eftersom beakta och ta i betraktande har ungefär samma användning. Jag tycker inte att det ät särskilt stötande att säga ta i beaktande.

**Finns det något uttryck motsvarande vara hungrig – bli mätt för vara törstig – bli x?**

Det finns dessvärre inte något lika behändigt uttryck för ”icke-törstig” som mätt. Man får ty sig till uttryck som ”jag är inte törstig längre”, ”jag har druckit mig otörstig”.

**”Vad anser språkspalten om skulle i uttryck som ”Man får hoppas att det skulle gå så”?**

Jag är bestämt av den meningen att det bör heta ”att det skall gå så”. Efter presens får hoppas brukas skall. På motsvarande sätt heter det t.ex. ”Jag väntar att det skall ske inom kort”. Om vi däremot har imperfektum (förfluten tid) kommer skulle till användning: ”Man hoppades att det skulle gå så”. Bruket av skulle efter presens (får hoppas, t.ex.) är säkerligen påverkat av finskans konditionalis på -isi (menisi osv.).

”Finns det någon skillnad i användningen mellan prata och tala?”

Javisst. Prata är vardagligt (t.ex. ”Vi satt och pratade vid en kopp kaffe”), och det innebär ibland rentav en viss nedvärdering; det är typiskt att vi säger ”prata smörja”, ”prata dumheter”. I vissa fall är bägge orden tänkbara: ”Jag har talat (pratat) med honom”, men prata ger en nyans av något informell.

Hufvudstadsbladet, 16.4.1973

Från en läsare i Sverige kommer en fråga om uttalet av kombinationen ps- i början av ord. t.ex. i psalm, psaltare, psyke, psykologi och sammansättningar på pseudo (t.ex. pseudonym). Det förefaller som om bruket här var inkonsekvent”, säger han.

Ps- i början av ord är ett tecken på att ordet är av främmande ursprung; alla de nämnda orden kommer från grekiskan. Av dem är psalm och psaltare gamla i svenskan – de förekom i värt språk redan under medeltiden. På den tiden föreföll nog ps- högeligen främmande i svenskan liksom i andra germanska språk, och det är begripligt att de kom att uttalas med s- i början. Detta uttal har sedan bevarats. De andra orden är nyare i vårt språk och har kommit att uttalas efter bokstaven, således med ps-; vi har vant oss vid främmande ljudföljder. Man hör dock även uttal som ”sykålågi”. Det anses dock mindre lämpligt än uttalet med ps-. (Det förefaller mig som om just psykologer uttalade sammansättningar på psyk- med s-. Det beror kanske i sista hand på engelskt inflytande. T.ex. psychology uttalas i engelskan med ordbörjande s-.)

**Från samme frågeställare kommer ett spörsmål om uttalet av ord med dj- i början, t.ex. djup, djur, djungel.**

I Sverige uttalas dj- alltid som j-, om man undantar några avlägsna dialekter. Hos oss har särskilt folkmålen i Nyland bevarat dj- i uttalet, medan många österbottniska mäl har uttalet ”jup” osv. Bildat finlandssvenskt talspråk har vanligen bevarat dj-. Ordet djävlar som svordom uttalas dock aven hos oss normalt med bara -j.

Frågeställaren i Sverige förfrågar sig om en eventuell ny upplaga av Svenska Akademiens ordlista. Den senaste, nionde upplagan av ordlistan, SAOL som dess titel brukar förkortas, kom 1950 och har sedan dess omtryckts flera gånger. Nu föreligger den tionde upplagan i ombrutet korrektur och torde föreligga i bokhandeln fram på sommaren.

Frågeställaren frågar i det här sammanhanget, om det heter akademin eller akademien.

Utvecklingen har lett till att formen på -n (akademin, filosofin osv.) har blivit den vanliga, både i Sverige och i Finland, man ser dock fortfarande former på -en i skrift, och i namn är den vanlig. Det heter således i officiellt språk alltid Svenska akademien, Kungl. Vetenskapsakademien osv.

En frågeställare säger ”I etermedia hör man allt oftare uttal med långdragna vokalljud, som åtminstone i mina öron låter obildat, t ex. demokraatisk, arbeeta etc. i oändlighet. Varför?”

Påfallande långa vokalljud finns utan tvivel på skilda häll i det svenska Finland, och det är rentav tänkbart att vi överlag har en tendens till överlånga vokaler. Tendensen i massmediernas språk är måhända snarast ett modeuttal. Det är dock utan tvivel förkastligt.

Hufvudstadsbladet, 30.4.1973

**En frågeställare har fäst sig vid formen lyftats i följande citat: ”Om dividenden icke lyftats ...” och undrar om inte lyfta böjs lyste, lyst.**

Insändarens förmodan är riktig: den högspråkliga böjningen är lyfte och lyft; formen i citatet bör således lyda lytts. Böjningen lyftade, lyftat förekommer på skilda håll i våra dialekter och har från dem trängt in finlandssvenskt stadsspråk. (Det är inte bara i södra Finland lyftade förekommer, utan det är också känt från norra delen av svenska Österbotten).

**En annan frågeställare har fäst sig vid rikssvenska talspråksformer som stog och förstog for ”stod” och ”förstod”.**

De citerade formerna stog o.s.v. är typiskt rikssvenska, men utpräglat lågspråkliga (trots att frågeställaren har hört dem i massmedier). De är som termen lyder analogiska, dvs. bildade efter mönster av andra ord. Ett sådant mönsterbildande ord är slog, ett annat tog – då man uttalade ”sto”, ”to” och ”slo”, låg det nära till hands att skapa en form stog. Det finns ingen anledning att hos oss ta upp formen stog, utan vi kan fortsätta att säga ”sto” och – givetvis – stod; i skrift måste det alltid heta stod.

**Samme frågeställare undrar om i fjor är det vanliga i Sverige för i fjol.**

I fjor är typiskt sydsvenskt. Den kända malmötidningen Sydsvenska dagbladet skriver alltid i fjor. (Uttrycket lydde egentligen i fjord. Förbindelsen rd blev i mellersta och norra Sverige och på de flesta hall hos oss till l- ljud, ursprungligen ”tjockt”. Uttrycket hin håle ”den onde” är egentligen ett hin hårde. I södra Sverige blev rd däremot liksom i danskan till r.) Den normala formen i Sverige är liksom hos oss i fjol – t.ex. stockholmare och göteborgare brukar den formen.

Samme insändare ber om en kommentar rörande uttalet av namnet Vivéka. Han och hans familj säger Vivéka, dys. med tonvikt på Vi-, men han säger att han också har hört uttalet Vivéka, med tonvikt på ve.

Det uttal jag själv använder är Viveka, och jag uppfattar detta som normalt: tonvikten ligger således på första stavelsen. Ett annat namn med samma slags uttalsvacklan är Marika, där jag har tonvikt på Ma-, men också har hört uttal med tonvikt på -ri. (l både Viveka och Marika ingår ett obetonat plattyskt element – ike, som betecknar ”litenhet” och är detsamma som högtyskans chen).

Jag rekommenderar således uttal med betonad första stavelse i Viveka och Marika, men detta hindrar givetvis inte att man tar hänsyn till att någon använder ett annat uttal av sitt eget namn.

En frågeställare undrar om inte korsröstning är en bättre term än korsval. Korsröstning tar ju sikte på själva förfaringssättet, säger hon.

Jag kan visserligen inte dela frågeställarens uppfattning att korsval skulle kunna uppfattas som ”val av kors”, men tycker att korsröstning bättre framhäver procedurens art.

De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.

Originalen finns som (pdf) här:

Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Hufvudstadsbladet