Hufvudstadsbladet, 26.7.1979
Varför har många lekar så underliga namn, undras det bl.a. i dagens språkspalt och prof. Thors försöker redogöra för några av dem. Och österbottning som han är, är de typiskt helsingforsiska namnen underliga också för honom.
En frågeställare påtalar det, som han säger, ”vitt spridda bruket av angöra i betydelsen ”anlöpa och förtöja”. Angöra eller angöra land betyder att sikta land, när man kommer från öppna havet, och bestämma sin position, t.ex. Angjorde Utö kl. 19, bäring NW. Vill man gå i land vid en brygga eller en kaj, måste man anlöpa den, lägga till och förtöja vid den; alla dessa tre operationer är något helt annat än att angöra.”
Närmare undersökningar rörande betydelsen hos angöra visade, att det tydligen har skett en viss utveckling och att denna betydelseutveckling inte är helt ny. En ordbok, som ger mycket värdefulla upplysningar om svenskan vid mitten av 1800-talet, Dalins ordbok från 1850—53, ger för angöra betydelsen ”segla mot ett land, för att få det i sigte”, m.a.o. den betydelse som frågeställaren anser som den enda korrekta hos ordet. I den betydelsen är angöra enligt Akademiens ordbok känt sedan 1780-talet. Men mot senare delen av 1800-talet (första exemplet i Akademiens ordbok är från 1877) dyker en annan betydelse upp: lägga till vid (ett landningsställe, en kaj). Tydligen måste båda betydelserna anses vara gångbara i nutida svenska; Illustrerad svensk ordbok uppger dels betydelsen ”taga landkänning”, dels betydelsen ”anlöpa fastgöra (om tåg, kabel el. dyl.)”
Måhända skulle en undersökning av språkbruket hos olika grupper kunna visa, att sjömän och sjöfolk överhuvud inlägger betydelsen ”taga landkänning” i angöra, medan vanliga landkrabbor (till vilka jag avgjort räknar mig) ger ordet innebörden ”anlöpa”. Eftersom jag inte är fackman i fråga om sjötermer, har jag förlitat mig på äldre och nyare ordböcker.
Till allmänt språkbruk hänför sig dagens andra fråga.
En frågeställare säger att han irriteras av det oböjda var, likaså av var sitt för ”vart sitt”, vardera för ”vartdera” och nämner som exempel var sitt par, vardera hållet.
Fallet vardera hållet är klart oriktigt i skrift. Tillsammans med ett neutrum – ord som hållet heter det vartdera, likaså t.ex. vartdera fallet. Däremot ligger det annorlunda till med var sitt par. Var är i den sammanställningen ett egentligen fristående ord med innebörden ”var och en , jämför att det heter de fick ett par var”. Det betyder i fallet var sin ingenting för böjningen, att ordgruppen för nutida språkkänsla framstår som en enhet. Var förblir oböjt, sin böjs: var sitt, var sina.
En frågeställare säger så här: ”När vi var barn på 40-talet Helsingfors, sysslade vi med sådant som stoj, skrubu, nata och barbi. Hur har dessa benämningar uppstått? Varför har många lekar så underliga namn?”
Namnen förefaller förvisso underliga, åtminstone för mig som inte har vuxit upp i huvudstaden. Om ett par tre av dem kan jag kanske säga något, trots det.
Barbi, en hopplek i rutor, har tidigare behandlats i spalten och jag måste den gången medge att jag inte visste något om namnets härkomst. Sedan dess har en folklorist, Mary-Ann Elfving vid Folkkultursarkivet skrivit om leken ifråga i Astra nr 6– 7 i år. Hon förmodar, med viss tvekan, att barbi kunde vara en förvrängning av paradis; leken heter ”hoppe til paradis” i Danmark och Norge, Paradishüpfen i Tyskland. Tanken är inte orimlig. Barbi är lekens namn i Helsingforstrakten; i västra Nyland och på Åland talar man om att ”hoppa ruta”, i Österbotten om att ”trinta” eller ”skånka”. Det är klart svenska namn (trinta till det gamla trin ”steg”, skånk betyder ”ben”).
Vad stoj är för en lek, vet jag inte, men jag vågar en gissning om namnet. Jag kommer från min skoltid i Vasa ihåg något som hette ”boll stoj”. Stoj är nog det ryska ord som motsvarar ”stå!”, och namnet är en uppmaning att stanna upp i ett givet ögonblick.
Nata är det sydfinländska namnet på den lek som i svenskt skriftspråk kallas ”leka tafatt” och som vi på landet i Österbotten kallade ”huddji”, dvs. ”hugget”: den som man rörde vid i leken fick ”huddji”. Nata måste sammanhänga med lekens finska namn naatta. Till den siste frågeställarens övriga frågor hoppas jag kunna återkomma en annan gång.
Hufvudstadsbladet, 2.8.1979
Låter man sig lura eller luras, bl.a. det här får vi veta professor Thors språkspalt i dag. Tydligen är båda formerna helt korrekta men allra bäst är det ju om man är förståndig nog och överhuvudtaget inte låter sig vare sig lura eller luras.
En frågeställare ”undrar om det heter man låter sig lura eller luras, låta sig tvätta eller tvättas”. Vilka grammatikregler gäller här, frågar hon.
Först skall det sägas, att det med annan ordföljd, nämligen låter lura sig, låter tvätta sig, alltid används aktiv (s-lös) form av verbet, vilket frågeställaren också påpekar. Det är med ordföljden låta + sig + verb som tvekan föreligger. Både typen låta sig lura och typen låta sig luras är vanliga och måste anses språkriktiga. Om någondera skall anses ha ett visst företräde, är det nog snarast låta sig luras, i varje fall om det följs av en agent (av-konstruktion): han har låtit sig luras av en slug mäklare.
Det bör tilläggas, att uttrycket låter säga sig ”är tänkbart” alltid har den ordföljden och således alltid aktiv form.
Samma frågeställare berör ursprunget till ett känt ortnamn, nämligen Skåne.
Av namnet Skåne finns det ovanligt gamla former; den romerske författaren Plinius (c. 100 e. Kr.) nämner namnet Scadinavia och det finns i fornengelska texter från c. 900 i formen Scedenieg; i fornisländskan heter det Skàney. Dessa former gör det klart, att slutleden är ordet ö, jämför isländskan ey och våra dialekters öy. Plinius’ form visar tillbaka på den urnordiska grundformen auja. (Namnet är förmodligen givet av något grannfolk, som inte hade klart för sig, att Skåne inte är någon ö, utan en halvö). Plinius’ form har i något förvanskad form gett upphov till den latinska formen Scandinavia, nutidens Skandinavien.
För grannfolken har den närmast liggande, mäktiga provinsen Skåne helt naturligt varit den mest kända delen av skandinaviska halvön, vilket förklarar att Skånes ursprungliga namnform fått en så vid betydelse.
Men förleden då? Tyvärr är dess ursprungliga betydelse omstridd. En förklaring skall nämnas: förleden vore en form av ordet skada och skulle syfta på det farliga Falsterbo rev. I den närliggande staden Skanörs namn ingår i varje fall samma förled som i Skåne (Skanör har tonvikt på slutet och det förklarar att a är bevarat i namnet).
Med ordet skön har namnet inte något att göra. Skön har en urgermansk grundform skauniz (jämför det finska lånordet kaunis), och denna kan inte förenas med de gamla formerna av namnet Skåne, trots att den sakligt skulle passa bra.
För ett par veckor sedan var det tal om uttrycket skärflickans sång hos Tavaststjerna.
Min syn på uttrycket har sedan fått stöd bl.a. av Carol Hedberg, som för c. 30 är sedan intresserade sig för det; uttrycket ingår som nämnt i en känd sång. Av hans grundliga efterforskningar framgår att det står skärflickans i första upplagan av texten. Kort sagt: det är helt klart att det skall vara skärflickans. Jag tackar Carol Hedberg för ett långt och intressant brev.
Hufvudstadsbladet, 11.8.1979
PAHOPP, en ny term av rikssvenskt ursprung, får grönt ljus av prof. Thors i dagens text, som också reder ut de olika betydelserna av uttrycket ”komma till rätta med”.
Hur skall man förklara den vanliga tendensen att skriva de som i sådana fall, där korrekt språkbruk kräver dem som? Är det talspråkets dom (oböjligt) som ligger till grund?
Det som avses är fall som följande: Han tänker på de som har donerat medlen (korrekt dem som, ty det ar objekt). Han skrattar åt de som är tillgjorda (korrekt dem som, eftersom uttrycket står efter en preposition). Såsom jag ser saken, är det väl två orsaker som bidrar till att de som står oböjt. Den ena är talspråksformen dom, men oböjt de som förekommer också i samhällsgrupper eller i trakter, där man i tal skiljer mellan di och dom/dem. Därför tror jag att man som en andra faktor får räkna med ett oböjligt de som i tal.
Jag tror inte, att det dialektala han som objektsform (jag såg han, jag såg ’an) har något att göra med problemet med oböjt de som. Han objektsställning är som sagt dialektalt hos oss, och det förekommer ledigt rikssvenskt tal som ’en (jag såg ’en). Men talspråkets dom har en mycket större utbredning än detta bruk av han, som för övrigt fanns redan i fornspråket, vars honom var dativ (t.ex. gav honom bröd).
Ett förrädiskt uttryck är komma till rätta med. Det är förrädiskt därför att det har olika innebörd i Sverige och hos oss.
Den normala betydelsen hos komma till rätta med något i Sverige är ”klara upp något”, t.ex. ”Han kom till rätta med den besvärliga situation som faderns konkurs hade försatt honom i”. Hos oss står komma till rätta mycket ofta utan någon följande bestämning, t.ex. ”Han är så utfattig, att jag inte begriper hur han kommer till rätta” (klarar sig), ”Hur skall någon kunna komma till rätta med en så liten lön (klara sig, reda sig). Där finns en skillnad som kanske inte är uppseendeväckande men ändå tydlig nog, och den gör att man ibland får vara beredd på att komma till rätta kan välla missförstånd. Det kan tilläggas, att det finska tulla toimeen ”reda sig” inte bor översättas med komma till rätta.
Det händer ibland, att nymodigheter av rikssvenskt ursprung dyker upp i vårt tidningsspråk. En sådan kunde noteras helt nyligen ”A:s överraskande påhopp på inrikesministern”. Ordet betyder ungefär ”angrepp”, men med en nyans av näsvishet, fräckhet. Det härstammar från idrottsspråket; ursprungligen ar det fotbollsspelare som ”hoppar på någon”, ”gör ett påhopp”. Jag tycker för egen del, att det inte är något fel på ordet påhopp, inte ens dess överförda användning om ett politiskt angrepp.
Hufvudstadsbladet, 16.8.1979
NI INOM AFFÄRSLIVET som funderar på att lansera en term för något nytt – INNAN ni gör det, kontakta våra språkvårdstjänstemän Reuter och Solstrand! uppmanar prof. Thors i dagens betraktelse.
En insändare berör ett aktuellt problem med stor räckvidd: han säger att ”i det kommersiella vardagsspråket går den terminologiska utvecklingen ofta åt olika håll i Finland och Sverige, nuförtiden väl mest på grund av att man hos oss tar uttrycken från finskan och inte från Sverige”.
Som exempel nämner han snabbköpens sätt att ibland sänka priserna på vissa varor. Det heter i Amerika special offer, vilket återspeglas finskans erikoistarjous – och i det finlandssvenska specialerbjudande. I Sverige talar man däremot om extrapris (termen erbjudande om ett särskilt förmånligt pris finns däremot både i Sverige och Finland).
Insändaren frågar sig mot bakgrunden av sådana exempel: ”Förstår då läsarna av rikssvenska tidningar och tidskrifter i Finland vad som avses, då där talas t.ex om extrapris?” Situationen föranleder honom att ställa en fråga: ”Finns det inte resurser för någon aktiv, uppsökande och rådgivande verksamhet från språkvårdarnas sida just beträffande handeln?”
Insändaren sätter onekligen fingret på en öm punkt. Under årens lopp har språkmän hos oss – ända från Hugo Bergroths tid – noterat en hel del uttryck i dagligt språk i finlandssvenskan som är speciella för språkbruket här; många av dessa ord förekommer i högst privata sammanhang (t.ex. termer inom vissa lekar, vardagsord för ”flicka, pojke”, ”prata” m.m.) och har ganska liten användning i skrift eller allmännare tal. Sådana affärstermer som har betydelse för den stora allmänheten har naturligtvis en långt större betydelse i vidare sammanhang, men de har ofta förbisetts.
Den dagliga språkvården har ända till helt nyligen, dvs till för något är sedan, haft ytterst begränsade resurser. Språknämnden, som länge hade endast en deltidsanställd sekreterare, blev statlig, en del av Forskningscentralen för de inhemska språken, och sekreteraren blev heltidsanställd. Aven det var givetvis för litet för att sekreteraren skulle ha hunnit med mer än en liten del av det som är aktuellt. I år har en viktig förbättring tillkommit: en biträdande tjänsteman har anställts, på heltid.
Det betyder, att man vågar tro att nya områden kan tas upp av sekreteraren, mag. Mikael Reuter, och hans medhjälpare, mag. Helena Solstrand. Reuter har, utöver den dagliga rutinen med bl.a. den viktiga telefonservicen, gjort ett officiell terminologi och undervisningsväsendets ordförråd.
Det vore, även enligt min mening, av mycket stor betydelse att se på affärsspråkets termer. Men ofta hjälper det inte, om man försöker införa ett annat ord för ett som redan tagits i bruk. Därför vore det viktigt att de som funderar på en lämplig term för någonting nytt tog kontakt med språkvårdstjänstemännen Reuter och Solstrand. Deras adress är Fabiansgatan 7 B, Helsingfors, tel. 651972.
Utöver denna centrala fråga kan bara ett detaljspörsmål tas upp; de övriga måste stä över till nästa gäng. Samme frågare som tagit upp den generella frågan har fäst sig vid vissa fisketermer. En av dem gäller orden pilka och pirka.
Pilka är välkänt hos oss och det brukas också i Sverige. Dessutom förekommer; i samma betydelse, ordet pirka i Sverige.
Troligen är pilka och pirka varianter av samma, ursprungligen (antas det) ljudhärmande ord. Faktiskt står k- och r-ljuden relativt nära varandra, och det finns i olika språk exempel på variantformer, där just de ljuden växlar med varandra, säsom når rabarber undantagsvis uttalas rabalber (jag har t.o.m. sett det skrivet så en gäng) eller när ordet marmor i vissa språk får former med l i någondera stavelsen.
Hufvudstadsbladet, 23.8.1979
Det är i allmänhet bra att uttala franska lånord enligt stavningen. De blir på det sättet lättare att använda, säger prof. Thors i dag. Men han råder oss ändå att vara lite försiktiga ibland.
En insändare tar bl.a. upp några uttalsfrågor. Flera av dem gäller lånord. Hos sådana, kanske särskilt hos franska ord, märker man en vacklan i svenskan mellan ett bokstavstroget uttal och ett uttal som närmar sig det långivande språkets.
Detta är fallet med de franska lånorden entusiasm och entreprenad. Uttalet med ang- i ordbörjan åt väl än så länge det vanligaste i bägge orden och det återgår på det franska uttalet. Uttal med en- enligt stavningen förekommer också och får anses godtaget.
Vacklan mellan -g- enligt stavningen och sje-ljud märks i dirigent (och dirigera); även i detta fall är båda uttalen accepterade. I agera uttalar frågeställaren med j, medan många andra, liksom jag, har g-uttal. Båda uttalen är godtagna.
För min del tycker jag att det är bra att uttal enligt stavningen tränger fram. Orden blir s.a.s. lättare att använda i vårt språk på det sättet. Man får dock vara lite försiktig. Ordet enlevera t.ex. har fortfarande bara ang-uttal, i motsats till bl.a. entusiasm.
Samma frågeställare tar också upp en fråga med större räckvidd. Den gäller – för att nämna hennes exempel – ord som veta, skrika; man kan tillägga t.ex. ropa och läsa. Med andra ord är det fråga om ord med vokal före k, p, t, s. I södra Finland, åtminstone i stora delar av Nyland och i Åbo, uttalas sådana ord med en lätt förlängning av k, p, t, s, men i Österbotten är i stället vokalen påfallande lång, medan den följande konsonanten är kort.
Uttalsskillnaden i fråga är känd för många. Det händer, att helsingforsare ogillar det österbottniska uttalet och att det sydfinländska uttalet anses direkt felaktigt i Österbotten. Jag tycker att det är onödigt att göra någon större affär av olikheten. Själv har jag kvar mitt österbottniska uttal och märker nogsamt, när någon uttalar sådana här ord på sydfinländskt sätt – men det är bäst att ”leva och låta leva”.
En annan frågeställare undrar, om ordet kandidat har något att göra med det latinska adjektivet candidus, som betyder ”vit”.
Det förhåller sig faktiskt så, att kandidat kommer av candidus. I det gamla Rom brukade de som sökte ett ämbete uppträda i vita togor. De kallades därför candidati, och beteckningen övergick under nyare tid till studenter som ämnade avlägga en högre examen. Slutligen fick det sin nuvarande innebörd: person som har avlagt en lägre examen vid en högskola.
”Vad betyder uttrycket embarras de richesse”, frågas det.
Uttrycket är franskt (det förste ordet uttalas ”angbarrá”). Det avser ett tillstånd, då man har så mycket att välja på, att valet är svårt. Med ungefär samma innebörd hör man ibland i svenskan det norska uttrycket valgets kval. Det finska runsauden pula är förmodligen en över sättning från franskan.
Hufvudstadsbladet, 30.8.1979
STATSMINISTRAR OCH SVIRVELSPÖN passerar revy i dagens språkspalt, författad av en från sommarbetet i Oravais återvänd prof. Thors. Vill ni skriva till honom - inte AT honom! – kan ni sända brevet till Dagboken, och märk kuvertet ”Torsdag med Thors”.
En frågeställare undrar: ”Vilken är den principiella skillnaden mellan orden statsminister, premiärminister och regeringschef?”
Regeringschef avser ”den främste i regeringen”, oavsett hans titel. Både premiärminister Margaret Thatcher och statsminister Ola Ullsten kan betecknas som regeringschefer. Statsminister brukas vanligen om nordiska regeringschefer, premiärminister (som är en översättning av engelskans prime minister) t.ex. om brittiska regeringschefer, men också om andra (man talar på svenska om premiärminister Barre i Frankrike) och kan anses vara normalord för utomnordiska regeringschefer.
Ett undantag görs för Västtyskland och Österrike; det brukar t.ex heta ”förbundskansler Kreisler“.
Utomeuropeiska regeringsledare brukar ofta få beteckningen regeringschef (växlande med premiärminister).
En annan frågeställare berör ett par fennicismer, dvs finskpåverkade ord. Det ena är radio, uttalat med kort a. Det uttalet beror utan tvivel på inverkan från finskan; i svenskt normaluttal har det långt a.
Det andra fallet gäller verbet lämna i ett sådant uttryck som ”klockan lämnar” eller ”klockan lämnar sig”. I finskan används jäädä (och avledningar av det) i ett sådant fall. Min språkkänsla kräver bestämt ett annat verb, i första hand dra sig: klockan har dragit sig två minuter. Sakta sig kan också användas.
Från ett tredje håll – en frågande med västnyländsk bakgrund – kommer ett spörsmål om adjektivets -er i dialekt: tjocker, söter, korter m.fl. ”Är detta rikliga bruk av -er en reminiscens från fornsvenskan?”
Mitt svar är: ja. I fornsvenskan hade adjektiven en rikt utvecklad kasusböjning, t.ex. i singularis nominativ maskulinum langer, ackusativ maskulinum langan, dativ neutrum lango, dativ pluralis langum osv. Småningom har dessa ändelser råkat i glömska, så att vi i riksspråket bara har enstaka rester, t.ex. ”i godan ro” (för övrigt felaktigt från fornsvensk synpunkt), ”göra upp saken i godo” och några till. I sydfinländska dialekter och i vissa mal i Sverige finns -er, den gamla ändelsen i maskulinum nominativ, kvar. Den är dock inte längre ”genusbunden”: det heter t.ex. hon är så roliger”, likaväl som ”en roliger karl”.
”Är det numera accepterat som man ofta hör i Finland – att säga ”jag skrev brev åt honom”?
På den frågan svarar jag ett bestämt nej. Man skriver till någon; åt i det här fallet får en att tänka på ”skriva i någons ställe” (skriver du det här åt mig, jag har så svårt att formulera brevet).
Samme frågeställare har gjort iakttagelser om vissa fisketermer, främst svirvel och verbet svirvla. Det som sägs i det följande stämmer i mycket med det han nämner.
Svirvel används i Sverige om det som också (både hos oss och i Sverige) kallas drag; svirvel är den blänkande rörliga metallskiva som skall locka fisken. Svirvla är Sverige att ”ro drag”. Det intressanta är, att svirvel i åländska och åboländska skärgården av gammalt brukas om ”drag”.
På vårt fastland torde svirvel i betydelsen ”drag” vara tämligen okänt. Välkänd är däremot sammansättningen svirvelspö om ”kastspö med rörlig metallskiva”. Det ordet finns också i Sverige. Insändaren känner också till ett verb svirvla hos oss i betydelsen ”fiska med svirvelspö”. Jag vet inte, hur vanligt det är; själv känner jag det inte – men mitt blygsamma fiske i Oravais brukar inskränka sig till nät och krok.
Allmänt svenskt är alltså drag (och ”ro drag”), svirvelspö är också allmänt, medan däremot svirvel har en mer begränsad utbredning.
Hufvudstadsbladet, 6.9.1979
KANSLICHEFEN är ute och går i dagens språktext, och utredningen resulterar i ett ”med tvekan godkänt”.
NYA FRÅGOR till prof. Thors kan ni alltid framlägga i brev – adressera dem till Dagboken och använd spaltens rubrik som signum på kuvertet.
En frågeställare konstaterar, att vi har ”en viss inflation på finlandssvenskt håll i fråga om titlar”, och nämner exempel som kanslichef och generalsekreterare. Frågorna mynnar ut i det besvärliga spörsmålet. ”Vad vore den korrektaste tituleringen på chefen för ett litet, halvofficiellt kansli?”
Visst kan man ibland småle åt våra rådstitlar och annat av samma slag. Vad sekreterar- och liknande titlar beträffar, är det intressant att konstatera, att kansli fått en långt större användning hos oss än Sverige. Ursprungligen avsäg ordet kansli ”det kungliga sekretariatet” sedermera ”expeditionen på ett ämbetsverk” överhuvud. Det är mot bakgrunden av detta som vi har fått termen kanslisvenska – det är inte skapat med tanke på vilket sekretariat som helst, utan åsyftar kanslier på hög nivå.
Hos oss kan kansli också avse ett sekretariat på högsta officiella nivå (vi har statsrådets kansli), men som vi vet åsyftar det mycket ofta privata samfunds sekretariat. Jag tror att vi får lov att acceptera betydelseförskjutningen.
Sedan är det förstås en fråga som angår sammanslutningarna själva, om de vill använda termen kansli för sitt sekretariat. För egen del tycker jag att inget vore vunnet, om man bytte ut termen kanslichef mot generalsekreterare, som ju också låter rätt ”viktig”, eller mot finlandismen verksamhetsledare. (Ombudsman förekommer också, men den benämningen lämpar sig bara för en tjänsteman hos en förening eller stiftelse, som handhar ekonomiska och juridiska ärenden.)
Summan av det hela blir att kanslichef trots allt, i stort sett, kan vara en lämplig beteckning, förutsatt att hans ”kansli” och hans ämbetsåligganden svarar mot titeln.
En annan frågeställare är missnöjd med formen ett centra.
Jag delar helt hans missnöje. Formen centrum är så levande, att den bör användas: centra är den latinska pluralformen och den brukas gärna också i svenskan. På senare tid, har, som det påpekats i spalten, formen center (centret) dykt upp, och den används t.ex. i sammansättningen köpcenter. Men ”ett centra” är inte bara felaktigt, utan stöter mångas språkkänsla.
En tredje frågeställare undrar om bakgrunden till den ”omplacering av h”, som kan iakttas i äldre karissvenska. Där kan det heta ”ge hägg åt olger å” (ge ägg åt Holger också).
Samma egenhet – osäkerhet om h-ljudets användning – är välkänd från Roslagen och visar sig i Albert Engströms Roslagshistorier, där gubben Hösterman (dvs. Österman) är en välkänd figur. Troligen har egenheten spritt sig från Roslagen österut, och den är mycket gammal; den är känd från uppländska runstenar.
Hufvudstadsbladet, 13.9.1979
MINIRÄKNAREN får prof. Thors förord i dagens språktext, som också berör frågan om nationsnamn på -ien och -ia.
Är det något annat ni vill ta upp till diskussionen? Skriv gärna till prof. Thors, c/o Dagboken, Hbl, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10.
”Vad skall man kalla dessa små räkneverk som allmänt används – kalkylator, fickräknare, räknedosa eller vad?”
Som frågan antyder, är flera termer i bruk. Tekniska nomenklaturcentralen i Stockholm rekommenderar räknedosa, men Svenska språknämnden i Stockholm föredrar fickräknare eller miniräknare. Personligen håller jag på något av de två sistnämnda. Frågeställaren tycker, att fickräknare är könsligt diskriminerande, eftersom damer vanligen inte har fickor; själv tycker jag att fickräknare ger en föreställning om ett ännu mindre instrument än det (åtminstone nu) brukliga, och jag skulle därför vilja ge miniräknare ett litet försteg.
Samme frågeställare undrar, om Irland och irländare skall uttalas med långt eller kort i.
Bägge uttalen kan anses korrekta. Uttalet med kort i torde vara det vanliga, trots att irisk ju alltid har långt i. I Irland osv. har vokalen i mångas uttal förkortats före konsonantförbindelsen rl.
En fråga som i själva verket inte är så enkel är följande: ”Finns det någon regel vilka länder som heter på -ien (t. ex. Brasilien, Bulgarien) och vilka som heter på -ia (Tanzania, Colombia?)
Flertalet sådana namn utgår på -ien. Detta gäller om alla europeiska länder med sådana namn (t.ex. Rumänien, Albanien), vidare om vissa länder i Asien och Afrika som av gammalt haft förbindelser med Europa (Tunisien, Indien) och mer undantagsvis om länder i Amerika (Brasilien). Ordslutet på -ia tillkommer vissa nyare stater i Central- och Sydafrika (Rhodesia, Nigeria) samt i Sydasien (Malaysia). Till gruppen hör också de sydamerikanska Bolivia och Colombia. Allmänt kan sägas, att -ia hör till länder kring och söder om ekvatorn.
Detta tillstånd kan verka förbryllande. Det måste ses mot bakgrunden av språkbruket på andra håll. Tyskan har ordslutet -ien, och tidigare har tyskans språkbruk varit vägledande för våra geografer.
Däremot har bl. a. engelskan enbart -ia, och detta förklarar varför nya namn som Rhodesia och Malaysia har engelsk form.
”Kan man bruka ordet stegvis som adjektiv?”
Egentligen har ordet, liksom gradvis o. a. ord, enbart varit adverb: förändringen skedde stegvis. I nutiden har dock användningen av adjektiv blivit vanlig: stegvisa förändringar. Sådana uttryck kan accepteras, men det är skäl att vara försiktig. Det är för många stötande att bruka ett oböjt stegvis i sådana fall, där vårt språk kräver ett böjt adjektiv: ett stegvis erkännande (jfr. t. ex. ett fullt erkännande).
Samma synpunkter gäller andra adverb på -vis som delvis. Enligt min språkkänsla godtas lättare former som en gradvis förminskning, den gradvisa upptrappningen än neutrumformer som ett gradvist erkännande.
Jag tackar för många frågor och vänliga brev.
Hufvudstadsbladet, 20.9.1979
MEI OCH DEJ bör det intressera att ta del av dagens språkspalt, där prof. Thors bl.a. besvarar en fråga om detta sått att stava MIG och DIG.
Har ni andra frågor på hjärtat är det bara att sända dem i brev till ”Torsdag med Thors”, adress Dagboken, Hbl, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors.
En frågeställare är tveksam beträffande stavningar som nånstans, lessam, mej och dej.
Om sådana stavningar som naturligtvis har tillkommit för att återge uttalet kan allmänt sägas att det inte är nödvändigt att bruka dem – faktum är ju, att mig, dig, någon, ledsam är mycket vanligare än de ljudenliga stavningarna.
Det kan nämnas att t.ex. sig finns över 5 500 gånger i materialet till Alléns frekvensordbok (mot 20 gånger sej). Visserligen är frekvensordboken baserad på tidningsmalerial från mitten av 1960-talet, men jag tror inte att situationen har förändrats nämnvärt sedan dess. Vi kommer inte undan att lära våra nybörjare att känna igen sådana stavningar (lika litet som ordet och).
Det är inte någon stor del av ordförrådet som har så ”irrationella” stavningar – de är inte alltid så irrationella för övrigt: visst är det bra att ett uttal ”någon” (med kort eller långt å) och ett ”nån” kan stavas lika, tycker jag.
En annan insändare kommenterat uttalsvarianter för ordet juice (eller jos) och tycker att det rikssvenska uttalet (”jos” dvs, med långt o), är bättre än vårt med dj- i början.
Jag brukar själv inte uttala dj- i början av juice och är van att höra ett uttal /ju:s/ hos oss – det som skiljer det från det vanliga i Sverige är vokalen: – i Sverige långt o, hos oss långt u. Ett uttal som jag bestämt ogillar är ”jujs(e)”, som bygger på en missuppfattning av den engelska stavningen. Det engelska uttalet är ungefär ”dju:s”, men jag tycker liksom den frågande, att vi gott kan uttala med j- i början. – Akademiens ordlista stavar jos eller juice.
Samme frågande vill ha en kommentar till böjningen av lyfta.
Verbet lyfta böjs normalt lyfter, lyfte, lykt. Hos oss hör man rätt mycket imperfektformen lyftade, och supinum (har) lyftat, däremot inte så mycket presens lyftar. Men de här formerna vill jag inte rekommendera, utan jag håller som sagt på lyfter, lyfte, lyft.
En tredje insändare kommenterar uttrycket låta nåd gå för rätt. Kan före användas i det utrycket?
Jag är personligen van vid för i detta vanliga uttryck, men i större ordböcker finns också före uttrycket. Det ligger en betydelse ”låta gälla såsom rätt” till grund för uttryckets vanliga form, men före ger, noga besett, en annan grundbetydelse åt det.
Vi har emellertid inget skäl att ändra på uttrycket, utan kan säga ”för rått”, om vi är vana vid det, men kan alltså inte fördöma ”före rätt”.
Ett par andra frågor (om sammansatta ord m.fl.) tar jag upp nästa vecka.
Hufvudstadsbladet, 27.9.1979
Det ÄR INTE ”upp till er” (för den anglicismen bör undvikas) att förse vår Thorsdagsspalt med material – men visst är det er sak att se till att de språkliga frågor ni önskar få belysta kommer till prof. Thors kännedom. Dagboken vidarebefordrar era brev!
En insändare ger uttryck för förvåning och förtrytelse över uttrycket ”Det är upp till” (moderaterna själva, om de skall vara med en ny regering). Citatet är hämtat från en ansedd stockholmstidning nämligen Svenska Dagbladet. ”Hur kan ledande svenska tidningar tillåta sig sådan ’svengelska’?”
Uttrycket det är upp till är som frågeställaren säger en anglicism, en helt ordagrann översättning av det engelska uttrycket it is up to. Det har tydligen en klar tendens att ”smitta av sig” på svenskan: förste gången jag hörde det var redan före kriget, i Österbotten, dit det förts av hemvändande emigranter. Dess användning i riksspråket synes vara yngre, en företeelse som spritt sig efter andra världskriget.
Det är upp till är en helt onödig anglicism: vi har svenska uttryck som det beror på (honom, dig osv), som helt täcker det engelska uttryckets innebörd.
En annan frågande berör förledsformerna färj- och färje-. Han ha lagt märke till en skillnad mellan rikssvenskt och finlandssvensk språkbruk: i rikssvenska annonser skrivs det färje- t.ex. färjehamn, hos oss däremot färj- t.ex. färjtrafik, säger han.
Slår man upp Illustrerad svensk ordbok, så får man beskedet, at förleden färje- är ålderdomlig eller provinsiell (dvs. att den bara brukas i vissa landsändar). Det är nog att underskatta förekomsten av färje-, med mellanvokal. Jag har talat med tjänstemän på Svenska språknämnden i Stockholm och skaffat fram andra upplysningar. Det tycks som om färje- vore normalt i vissa ord exv. färjeställe och färjetrafik, medan färj- föredras i andra, såsom färjförbindelse och det numera föga vanliga färjkarl. Det viktiga ordet färjläge kan också ha formen färjeläge.
Det synes mig, som om det spelade en viss roll, om färje- hjälpte en att undgå en tung konsonanthopning (färjtrafik). Intressant nog är färje- det vanliga i södra Sverige (jfr Färjestaden på Öland), medan färj- dominerar i folkligt tal längre norrut (Färjsundet på Åland).
I denna situation kan man inte utdöma förleden färj-, men det rytmiskt bättre färjetrafik kan rekommenderas.
En tredje frågande skriver om sammansatta ord, utgående från texten på en kryddförpackning ”Salad Dressing Krydda”; firman i fråga har sin hemort i Sverige.
Den citerade texten verkar i högsta grad ’svengelsk’ – direkt överflyttad engelska i svensk text. Jag håller med om att ”salad dressing krydda” borde ha givits svensk form, t.ex. salladssåskrydda.
Men texten ger anledning till andra reflexioner. I engelskan är sammanskrivning eller särskrivning av sammansättningar ett svårt problem. Salad dressing brukar särskrivas, men svenskan förfar inte så med sammansättningar. Om en främmande ordsammanställning (som kan vara skriven som två ord enligt originalspråket) sammanställs med en svensk orddel, så placeras ett bindestreck före det svenska ordet: en vin rosé-flaska, en steeple chase-tävling. (Det är absolut osvenskt att skriva t.ex. ”en vin rosé flaska”, ”en steeple chase tävling”, och rubriken på kryddpåsen borde ha skrivits ”salad dressing-krydda” – om man nödvändigt vill ha kvar den engelska termen.)
Allmänt kan sägas, att sådana utländska ord (och delar av ord), som inte är allmänt förståeliga, bör undvikas i texter som är avsedda för en stor publik (som fallet är med ”salad dressing krydda”) och vidare, att oriktig skrivning (vanligen särskrivning) av sammansättningar är rätt vanlig på svenska hos ovana skribenter, också i Sverige; jag erinrar mig texten ”Semester stängt” på ett anslag i Uppsala under mina studentår.
Hufvudstadsbladet, 4.10.1979
FÖRE, FÖRRAN och INNAN – om vi nu alla äntligen och oåterkalleligt skulle lära oss hur dessa sa ofta felplacerade ord regelrätt bör användas!
”Finns det någon regel för användningen av före och förrän?”
Före är en preposition. Det innebär att det står framför ett substantiv, med eller utan bestämning: före vintern, före nästa vinter, före sin tid; likaså före ett pronomen (detta motsvarar då ett substantiv): han gick alltid före mig.
Förrän inleder däremot en bisats företrädesvis efter en sats med ett nekande innehåll: Jag kände honom inte, förrän vi råkades i vintras. Knappt hade startskottet smällt, förrän Pelle tog ledningen. Det till betydelsen närbesläktade innan inleder däremot en sats med jakande innehåll: Innan familjen åt, brukade husfadern läsa bordsbönen.
Före brukas, i synnerhet hos oss, ofta i talspråket som satsinledare, t.ex. ”före vi gick ut”, men i skrift gör den användningen av före ett minst sagt ovårdat intryck.
En annan frågeställare undrar, om det bör heta finska mästare, finska mästerskapstävlingar eller om finländsk bör användas i stället i sådana uttryck.
Det heter normalt och bör heta finsk mästare, finska mästerskapstävlingar. Uttrycken hör till den grupp av vedertagna sammanställningar, där finsk brukas, trots att det inte avser språket. En annan sådan är finska mark.
Från en tredje frågande kommer spörsmålet ”Anses det verkligen som god och riktig svenska att skriva hundrasjuttiofem?”
Man kan utan några betänkligheter säga och skriva hundrasjuttiofem, hundratvå osv. – utan föregående ett. Om man absolut vill undvika osäkerhet, t.ex. på en check, kan man givetvis skriva ett-hundra, men det är inte nödvändig från språklig synpunkt.
Ett fall med oavsiktligt tvetydig formulering påtalas av en frågande: ”Vi ber Er vänligen erlägga prenumerationsavgiften”.
Formuleringen kan onekligen tydas så, att avgiften skall avläggas vänligen. Eftersom det väl ändå är meningen att ange hövlighet hos tidningspersonalen, måste det rimligen heta ”Vi ber Er vänligen att erlägga” osv.
En bekymrad insändare citerar en mening i en övningsbok för finskspråkiga gymnasier: ”Inlandsisen kalvar i havet och bitar av isblocken driver i land”. Bekymren vällas av verbet kalva.
Kalva i betydelsen ”avsöndra is”, om glaciärer o.dyl., får nog anses som ett fackord i geografisk text. Visserligen gissar sig väl en vanlig lekman med svenskt modersmål till betydelsen av kalva i det citerade sammanhanget, men jag håller med om att det hela är besvärligt för en skolelev som stretar med en kanske bara halvt förstådd svensk text.
Hufvudstadsbladet, 11.10.1979
TILLFÄLLE är ett ord som man inte utan vidare ska gripa till när det står ”tilaisuus” på finska. Prof. Thors klarlägger begreppen i dag.
TILLFÄLLE att fråga honom om språkliga problem har ni när som helst det är bara att skriva ner frågorna och sända dem till ”Torsdag med Thors” -spalten, c/o Dagboken.
En frågeställare undrar, om uttrycket vare sig ... eller snarare motsvarar både ... och än antingen … eller.
Vare sig ... eller förekommer två skilda användningar. Den ena finns i jakande satser, t.ex. ”Vare sig han är sjuk eller frisk, så måste han komma hit”. ”I detta fall går vare sig ... eller lått att byta ut mot antingen ... eller.
Den andra användningen kan illustreras med följande: ”Där finns inte vare sig elljus eller värmeledning” och ”Han visar inte vare si folkvett eller gott omdöme”. Bägge satserna är nekande, och detta är typiskt för användningen av vare sig ... eller som ett slags motsvarighet till varken ... eller, vilket emellertid inte står tillsammans med inte eller annat nekningsord. Jämför satsen ”Han visar varken folkvett eller gott omdöme” med den ovanstående med vare sig ... eller.
Medan ett inte i en sats med varken ... eller stöter de flestas öra, ser man tämligen ofta (inte minst i sverigessvenska texter) felaktiga satser med vare sig … eller t.ex. ”Där finns vare sig elljus eller värmeledning”. Felet ligger i att inte saknas. Dylikt anses som ett fel både i Sverige och hos oss.
En annan frågande har sänt mig dels ett klipp ur en tidning, dels anteckningar om grodor i radiosändningar. I dag skall jag behandla tidningsurklippet. Det står så här: ”Dagen X anordnas ett skolningstillfälle”.
Skolningstillfälle representerar en i finlandssvenskan vanlig användning av ordet tillfälle i betydelsen ”tillställning”, ”arrangemang”. Denna användning har tidigare behandlats i spalten; jag har nämnt att det finlandssvenska bruket av tillfälle i betydelsen ”tillställning, möte” beror på att finskans tilaisuus dels betyder ”tillfälle, dvs chans, möjlighet” (detta är den allmänsvenska betydelsen av tillfälle), dels ”tillställning”. I finlandssvenskan har tillfälle genom finsk påverkan också fått betydelsen ”tillställning, möte” – jag har t.o.m. sett sammansättningen mötestillfälle!
Den lämpligaste termen hade väl varit utbildningsdag (skolning innebär egentligen ”metodisk utbildning, dressyr”).
En frågande vill ha upplysningar om ursprunget till namnet Karis.
Namnet Karis har utförligast behandlats av dr Väinö Solstrand en uppsats 1940. Denne går i sin tolkning ut från bynamnet Karisjärvi i Pusula i Karisbäckenets övre del. Det skrevs på 1500-talet ibland Kariasierffui och innehåller enligt Solstrand adjektivet karjas ”skummande” (i nutida finska förekommer någon gång karjasaalto ”skummande bölja”).
Solstrand tänker sig att det ursprungligen var Kyrksjön i Karis som benämndes Karjasjärvi, vilket sedan utvecklades till Karisjärvi och förkortades till Karis. Solstrands utförliga utredning gör ett vederhäftigt intryck, och jag anser att han har träffat rätt i sin tolkning.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
26.7 och 2.8.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om stoj, skrubu, nata och barbi
11.8 och 16.8.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om den rikssvenska nymodigheten påhopp
23.8 och 30.8.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – en tjocker, söter, korter premiärminister
6.9 och 13.9.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om räknedosor, fickräknare och miniräknare
20.9 och 27.9.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om nånstans, lessam, jos och juice
4.10 och 11.10.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om kalva och Karis
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)