I början av 2000-talet fick mina klasskompisar och jag en uppgift som gällde att böja substantiv i plural. Ett av orden var baby.
Jag skrev babysar eftersom den formen kändes naturligast för mig, men till min förvåning visade sig det rätta svaret i själva verket vara babyar eller babyer.
Babyar blev bebisar
Nyligen hade jag anledning att kolla upp böjningen igen och när jag slog upp baby i Svenska Akademiens ordlista (SAOL) på svenska.se upptäckte jag att rekommendationen hade förändrats: i den nyaste upplagan av SAOL rekommenderas bebis eller bäbis framför baby. I den föregående som utgavs 2006 står det helt enkelt ”i plural används ofta bebisar eller bäbisar”, medan min modersmålslärare i början av 2000-talet helt korrekt följde upplagan från 1998, där babyar och babyer anges som pluralformer.
Dofta och dofta på
På Språkinstitutets webbplats finns alla Mikael Reuters språkspalter, som publicerades i Hufvudstadsbladet mellan 1986 och 2013. I en spalt från 1987, det vill säga för mer än trettio år sedan, undrar en frågeställare över uttrycket dofta på blommor, rosor, liljekonvaljer och så vidare. Hen undrar om det inte är en felaktig användning av ordet. Mikael Reuter ger frågeställaren rätt:
”Den betydelse som sedan har kommit att bli den rådande i modern svenska är ’sända ut god lukt’. Ironiskt kan man naturligtvis använda dofta också om mindre behagliga lukter. Men i varje fall är det alltid fråga om att sända ut lukt. Dofta kan inte användas i betydelsen ’lukta på’.” (Reuters rutor 14.8.1987)
Den här rekommendationen har också förändrats. SAOLhist, där de gamla upplagorna av SAOL finns, och svenska.se ger en tydlig och komprimerad bild av hur språket har utvecklats. I SAOL 11, som utgavs 1986 och som gällde när Mikael Reuter skrev sin ruta 1987, finns bara betydelsen ”lukta gott m.m.” för dofta. I Svensk ordbok, som utgavs 2009, står det: ”någon gång även (försöka) förnimma doften av något” och som exempel ”hon doftade på rosorna”. Och i den senaste upplagan av SAOL, som utkom 2015, står konstruktionen ”dofta på (rosorna)” helt omarkerad.
Språkutveckling väcker känslor
Att språk och språkutveckling väcker känslor vet vi som jobbar med språk hela tiden. Det är på många sätt ett gott tecken: språket är viktigt för många språkbrukare, och upprördheten över att språket förändras bottnar förmodligen för det mesta i en uppriktig omsorg om språket. Vi människor är trygghetssökande varelser och vi gillar stabilitet i tillvaron. Det är nästan en ryggmärgsreflex att reagera negativt mot förändringar, speciellt om det gäller något så personligt som språket, modersmålet. Ofta kanske vi tycker att språket var som bäst när vi skrev studenten eller gick ut skolan, och att allt som har hänt efter det har bidragit till språkets förfall.
Kreativa och pragmatiska språkbrukare
Men lika lite som vi kan stanna utvecklingen i samhället eller förhindra det mänskliga åldrandet och de förändringar det medför kan vi konservera språket. För att återgå till exemplen jag inledde med, så har helt tydligt en stor grupp språkbrukare tyckt att bebis - bebisar är betydligt smidigare att använda på svenska än det något svåruttalade baby - babyar eller babyer. Då blir det svårt, för att inte säga ohållbart, att fortsätta köra fram ord som ett mindre antal språkbrukare använder, och förneka existensen av de ord eller uttryck som väldigt många använder.
På samma sätt är det svårt att argumentera för att språket blir sämre av att dofta får en utvidgad användning så att det inte bara betyder ’sända ut lukt’ utan också kan kombineras med prepositionen på och får betydelsen ’lukta på’. Att ord och uttryck förändras och nya kommer till är i själva verket ett tecken på att vi språkbrukare är dels kreativa, dels pragmatiska och måna om att budskapet ska gå fram. Dessutom vill vi helst att orden ska sitta bra och naturligt i munnen också. Sådana ord och ordformer brukar vinna i längden.
Smidigt och lättförståeligt språk
Vad gör vi språkexperter då, mitt i denna oundvikliga förändring? Sträcker upp händerna och säger ”vi kan inte göra något åt det här”? Nej, vi följer den språkliga utvecklingen och ger välgrundade rekommendationer om hur ord kan hanteras och böjas och i vilka sammanhang de fungerar bättre eller sämre. Vi undviker att fördöma någons språkbruk, och vi försöker bidra till att språket ska vara så smidigt och lättförståeligt som möjligt för så många som möjligt.
Språkspalten är ursprungligen skriven för Arena, medlemstidningen för Modersmålslärarföreningen i Finland.