Regeringens språkberättelse publicerades i januari och ska behandlas i riksdagen under våren. Språkberättelsen är en rapport om hur språklagstiftningen har tillämpats och det är regeringen som överlämnar den till riksdagen en gång per mandatperiod.
Innan rapporten sammanställdes fick representanter för olika språkgrupper ge information om hur de språkliga rättigheterna har uppfyllts. Bland dem som svarade finns finska och svenska språknämnden, språknämnden för romani, expertarbetsgruppen för karelska, Dövas Förbund och sametinget.
Experter vid Institutet för de inhemska språken (Språkinstitutet) har granskat rapportens innehåll och tillkomstprinciper, samt berett Utbildningsstyrelsens utlåtande om språkberättelsen.
Språkberättelsen beskriver hur de språkliga rättigheterna tillgodoses (Justitieministeriet, 15.1.2026)(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)
Både nationalspråken och minoritetsspråken granskas
Viktiga teman i språkberättelsen är nationalspråkens situation, digitaliseringen, tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna i rättsliga instanser, verksamheten vid de tvåspråkiga välfärdsområdena och teckenspråkigas rättigheter. Rapporten behandlar också bland annat utvecklingen av undervisningen i samiska och revitaliseringsprogrammen för romani och karelska.
Matti Räsänen, koordinator för språkpolitik på Språkinstitutet, är nöjd med att rapporten är så omfattande. Han påpekar dock att grunderna för hur den språkliga situationen i landet beskrivs varierar från rapport till rapport.
– För att få en noggrannare bild av den språkliga situationen skulle språkberättelsen behöva bygga på information som tagits fram på många olika sätt.
Fyra år är en kort tid
Språkberättelsen finns inskriven i språklagen och i den förordning som behandlar tillämpningen av språklagen. Enligt förordningen ska åtminstone finskan, svenskan, de samiska språken, romani och teckenspråk behandlas i berättelsen, och enligt behov även de allmänna språkliga förhållandena i landet. Berättelsen ska behandla tillämpningen av språklagen, uppfyllandet av de språkliga rättigheterna, de språkliga förhållandena i landet och finskans och svenskans utveckling.
Enligt Lotta Jalava, ledande specialsakkunnig med minoritetsspråk och språkpolitik som specialitet, är det bra att språkberättelsen rapporterar också om andra språkliga förhållanden än de som nämns i lagen och förordningen. De språkliga rättigheter som finns inskrivna i lagen berättar bara en liten del av sanningen om språkgruppernas verklighet. Och ändå finns det sådant som måste utvecklas.
– I språkberättelserna som utkommer vart fjärde år upprepas samma teman, särskilt de som gäller språkliga minoriteter. Fyra år är en kort tid för att hinna förbättra förhållandena för minoritetsspråk och språkliga minoriteter, säger Jalava.
I utvärderingen av de språkliga förhållandena vore det, enligt Jalava, bra att fokusera på uppföljningen av målen i de språkpolitiska programmen som gjorts upp för en längre tid än för bara en regeringsperiod. I synnerhet uppföljningen av de åtgärder som föreslagits i särskilda utredningar är viktiga.
Åtgärder som föreslagits ska genomföras
Institutet för de inhemska språkens utlåtande om språkberättelsen gavs till riksdagens bildningsutskott och förvaltningsutskott i februari. I utlåtandet betonas att de åtgärder som föreslås i nationalspråksstrategin och i det språkpolitiska programmet måste genomföras också i fortsättningen. Arbetet behöver också tillräckliga resurser. Samma sak gäller de åtgärder som föreslagits i redan existerande utredningar och program.
Det komplicerade myndighetsspråket kräver åtgärder. Myndigheterna måste rekrytera experter på klarspråk och lätt språk och klarspråkskurser måste bli en obligatorisk del av introduktionen för anställda inom den offentliga förvaltningen. Språket i olika informationssystem måste vara funktionellt och i utvärderingen av författningsspråket ska en utvärdering av den språkliga begripligheten ingå.
De åtgärder som bland annat föreslås i den samiska sannings- och försoningskommissionens slutrapport, samt i revitaliseringsprogrammen för romani, karelska och det finlandssvenska teckenspråket ska genomföras. Bland förslagen nämns bland annat en förbättring av den lagstadgade ställningen för språk som behöver skyddas och stärkas. Till dessa språk hör romani och karelska. Även lätt språk behöver skyddas genom lagstiftning.
I utlåtandet betonas också att det bakgrundsmaterial som används för språkberättelsen måste innehålla mångsidig information om den språkliga situationen i landet.
I bildningsutskottets hörande om språkberättelsen representerades Utbildningsstyrelsen av Språkinstitutets direktör Leena Nissilä. Enligt Nissilä var medlemmarna i utskottet uppriktigt intresserade av den språkliga situationen.
– Diskussionen var livlig. Utskottsmedlemmarna var bland annat intresserade av situationen för de samiska språken och karelskan, utvecklingen för lätt språk, på vilka punkter det bryts mot språklagen och språkliga frågor inom småbarnspedagogiken och undervisningen, särskilt situationen för undervisningen i finska som andraspråk.
Text: Risto Uusikoski