Ge upp det omistliga?

Reuters ruta 23/11 2005

"Det omistliga" har man i många sammanhang kallat den nordiska språkgemenskapen – det faktum att vi i Norden trots en språklig mångfald hittills har kunnat umgås på de tre skandinaviska språken. Det har visserligen inte handlat om fullständig språklig jämställdhet, eftersom en del inte har kunnat tala sitt modersmål annat än med hjälp av tolkning, men det har bidragit till att ge det nordiska samarbetet dess folkliga bredd och en särskild känsla av gemenskap.

Frågan aktualiserades i Radio Vega förra veckan, när Sveriges Radios korrespondent Bengt Lindroth föreslog att engelskan skulle bli officiellt arbetsspråk också i det nordiska politiska samarbetet. "Internationalismen börjar hos grannen." Han fick stöd av Martin Saarikangas, medlem av Nordiska rådet, som hänvisade till hur bra det fungerar med engelskan i företagsvärlden. Tänk vilken lättnad för finnarna, som i så fall helt kan koncentrera sig på engelskan och strunta i den onödiga svenskan! Det måste ju vara slöseri med tid om Vanhanen tar lektioner i både svenska och engelska.

I och för sig har Lindroth rätt i att den nordiska språkförståelsen inte är problemfri. Färska undersökningar visar att vi inte alltid förstår varandra så bra, inte ens vi som har skandinaviska språk som modersmål. Att finnar inte utan träning förstår talad danska är alldeles uppenbart. Det beror säkert delvis på att talad danska har blivit svårare att förstå – också för svenskar. Men trots det: att lära sig förstå danska och norska med hyggliga kunskaper i svenska som grund kräver bara en bråkdel av den tid och de ansträngningar som behövs för att lära sig ett nytt språk. Det är en lönande satsning.

Undersökningar visar dessutom att de flesta finnar som är aktiva i det nordiska samarbetet sätter pris på att det försiggår på skandinaviska språk. Vår kulturella, historiska och samhälleliga gemenskap återspeglas i språket: de nordiska språken är bäst lämpade för att beskriva nordiska förhållanden. Vi har många begrepp som saknar motsvarigheter på engelska. Med engelska blir man ofta tvungen att använda oprecisa ord och besvärliga omskrivningar för saker som är välkända för alla nordbor. Dessutom är nordbornas förmåga att uttrycka sig på engelska nog inte alltid så god som vi kanske själva tror.

Det viktigaste är i varje fall att den nordiska språkgemenskapen har ett så starkt symbolvärde för nordborna. Språk är inte bara kommunikationsmedel. Språkgemenskapen skapar nordisk identitet och en känsla av samhörighet – en samhörighet som ofta känns särskilt självklar när nordbor möts utanför Norden.

Självklart uppstår det situationer då man måste ta till engelska också i Norden, men vi är många som ändå fortsätter vår "träskalliga kamp" för en fortsatt nordisk språkgemenskap.

Mikael Reuter