Skrupulös och skrupelfri

Reuters ruta 10/1 2007

Kan man använda ordet skrupellös i samma betydelse som skrupelfri undrar en läsare som har stött på ordet skrupellös i tidningstext ett par gånger under julhelgen. Och vad exakt betyder det, och hur förhåller det sig till ordet skrupulös?

Den som är skrupelfri är utan skrupler, det vill säga den saknar samvetsbetänkligheter och är därför beredd att vid behov göra sådant som är orätt och omoraliskt. Ordet skrupel, som i praktiken bara används i pluralformen skrupler, går tillbaka på latinets scrupulus som ursprungligen hade betydelsen ’liten sten’ men redan i latinet fick betydelsen ’bekymmer’. Kanske var det från början fråga om små stenar i skorna som var till besvär och obehag under fotsulorna.

Gängse svenska ordböcker, liksom den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista, känner bara till ordet skrupelfri, inte skrupellös. Det återspeglar ganska bra språkbruket i till exempel medierna, alltså det professionella språkbruket. Men en koll på webben visar att skrupellös där är nästan lika vanligt som skrupelfri. Kanske beror det på att ord på -lös i motsvarande fall brukar avse avsaknad av en önskad egenskap (som i detta fall), medan ord på -fri avser avsaknad av en oönskad egenskap – jämför å ena sidan sockerfri och fettfri (positivt), å andra sidan tandlös och smaklös och det huvudsakligen finlandssvenska saltlös (negativt).

En tänkbar orsak till att det etablerade svenska ordet är skrupelfri är att det på det sättet skiljer sig klarare från skrupulös, som ju har i det närmaste motsatt betydelse. Den som är skrupulös är noggrann och samvetsgrann, inte slarvig och utan samvetsbetänkligheter. Ordet kommer från latinets scrupulosus via franskans scrupuleux med samma betydelse. Den som är skrupulös bekymrar eller bemödar sig alltså om att göra saker rätt. Det handlar i det fallet inte om en sammansättning på -lös, utan en avledning på -ös (som i nervös, religiös).

Mikael Reuter