LED-lampor eller diodlampor?

Reuters rutor 29/1 2010

Vinterns och inte minst julens mörker har hos allt fler, både ute och inne, lysts upp av ljusslingor av olika slag, och trots att vi går mot ljusare tider brinner de ännu på många håll. En bidragande orsak är de nya ytterst energisnåla lampor som för det mesta med en engelsk förkortning kallas LED-lampor (där LED står för light emitting diode). Sådana finns ju också i bland annat pannlampor, ficklampor, cykellyktor och numera också vanliga innelampor.

Det problematiska med förkortningen LED är att det råder en sådan osäkerhet om hur den ska skrivas. Initialförkortningar som utläses som ord brukar enligt dagens principer skrivas med små bokstäver, och sammansättningar på dem brukar skrivas utan bindestreck. Men skriver vi i det här fallet ”ledlampor” är risken stor att det förväxlas med ledljus, som normalt avser ’nödljus med alternativ strömförsörjning som tänds automatiskt om den ordinarie belysningen slocknar’ – eller mer allmänt ljus som leder oss fram mot till exempel en utgång.

Det centrala ordet i förkortningen, nämligen engelskans diode, finns ju sedan gammalt i svenskan i formen diod. Det är en halvledarkomponent med två elektroder (till grek. dis ’tvåfaldig’ och hodos ’väg’). Dioder används bland annat som likriktare. I det här fallet handlar det om lysdioder, men i sammansättningar som diodlampa eller diodljus räcker det med diod- som förled – efterleden visar ju att det är fråga om något som lyser.

En sammansättning som diodlampa är betydligt enklare att hantera än LED-lampa/led-lampa/ledlampa. Man vinner inte heller något på att använda en engelsk förkortning (som i andra språk motsvaras av andra förkortningar), eftersom diodlampa inte innehåller fler tecken än LED-lampa/led-lampa. Faktum är att man särskilt i Sverige allt mer har börjat tala om diodlampor – en sökning på webben visar att det är i det närmaste lika vanligt som led-lampor. Det är också det ord som rekommenderas av Språkrådet. Det finns alltså många skäl att övergå till diodlampa och diodljus också hos oss, trots att man på finska knappast kommer att tala om diodivalaisin i stället för led-valaisin.

I min förra ruta skrev jag bl.a. om mesta i uttryck som ”Sveriges mesta arkitekt” och ”Sveriges mesta fest”, och angav där betydelsen ’främsta, största, mest kända’. Det var kanske en lite svepande formulering – en kollega i Sverige har påpekat att det snarast handlar om ’den som man oftast hör talas om’, ’den som oftast förekommer i pressen etc.’

Mikael Reuter