Styrelsen föreslår fullmäktige att...
Reuters ruta 16/9 2010
Till särdragen i finlandssvenskt språkbruk hör som bekant användningen av prepositioner i vissa fall. De flesta är väl medvetna om att vi i Finland ofta säger och skriver ”i misstag” i stället för av misstag, två gånger ”i året” i stället för om året och gå ”på tredje klassen” i stället för i tredje klassen. Mindre känt och uppmärksammat är ett fall som jag nyligen fick en fråga om, nämligen bruket av för efter föreslå för att ange den som så att säga tar emot förslaget.
Nästan dagligen kan vi läsa i tidningen att kommunstyrelsen ”föreslår för fullmäktige” att ett visst beslut ska fattas eller att företagets styrelse ”föreslår för bolagsstämman” att vinstutdelningen höjs. Så uttrycker man sig emellertid ytterst sällan i Sverige. I rikssvenskan konstrueras föreslå med indirekt objekt (även kallat dativobjekt): ”styrelsen föreslår fullmäktige att godkänna redovisningen”, ”styrelsen föreslår bolagsstämman att besluta om ändring av bolagsordningen”. I den kommunala jargongen i Sverige bortfaller dessutom oftast det första att i fall som ”kommunstyrelsen föreslår fullmäktige besluta att bevilja den föreslagna investeringen”.
Konstruktionen med föreslå för i finlandssvenskan sammanhänger uppenbarligen med en allmän tendens att föredra prepositionsuttryck framför indirekt objekt. Man säger till exempel ofta ”jag gav en bok åt henne” i stället för ”jag gav henne en bok” och ”jag ska visa åt dig vad jag har skrivit” i stället för ”jag ska visa dig …” Sannolikt handlar det om inflytande från finskan.
Är detta då en viktig språkriktighetsfråga? Kanske inte, eftersom konstruktionen ”föreslå för x” är fullt förståelig och i enstaka fall verkar förekomma också i Sverige. Men ändå tycker jag att vi också i detta fall helst bör följa det rikssvenska språkbruket, åtminstone i skrift. Skriv alltså till exempel ”arbetsutskottet föreslår styrelsen att ansökan godkänns” och ”vi föreslog grannarna att träden skulle sågas ner” (det senare exemplet ur konstruktionsordboken Svenskt språkbruk).
Mikael Reuter