Finlandssvenska, som är skriven av filologen, lektorn och senare professorn Hugo Bergroth, fick en avgörande betydelse för finlandssvenskan och den finlandssvenska språkvården och språksynen. Finlandssvenska utkom i en andra upplaga 1928 och i en förkortad version, Högsvenska, som redigerades och utgavs flera gånger, även efter Hugo Bergroths död. Högsvenska var avsedd att användas i skolundervisningen.
I boken behandlar Bergroth bland annat uttal, meningsbyggnad och ordböjning, och dessutom går han igenom de ”finländska provinsialismerna”, det vi i dag kallar finlandismer. Bland orden han tar upp finns sådana som fortfarande används i finlandssvenskan, till exempel paja (smeka), pirra (gnälla), skrinna (åka skridsko) och hopa (ro med ansiktet i färdriktningen).
Hugo Bergroth arbetade aktivt för att svenskan i Finland skulle följa svenskan i Sverige och inte utvecklas till ett eget språk. Samma syn gäller fortfarande och språkvården i dag arbetar enligt samma principer.