Institutet för språk och folkminnen (Isof) i Sverige firade fredagen den 14 november den sverigefinska språkvårdens 50-åriga historia. Jubileumsseminariet tog upp språkvårdens utveckling och finskans situation i Sverige i dag och framtiden. Programmet var flerspråkigt, med föredrag på svenska under förmiddagen och på finska under eftermiddagen.
Finskan har funnits i Sverige sedan medeltiden, något som Finlandsinstitutets direktör Wivan Nygård-Fagerudd beskrev som ”en nationell angelägenhet, värd att både hyllas och firas”.
En av Institutet för språk och folkminnens uppgifter är att ansvara för språkvården av finska i Sverige. Förutom språkrådgivning utarbetar språkvårdarna svensk-finska ordlistor och sprider kunskap om det finska språket bland annat genom att hålla utbildningar.
Mikael Reuter borde få medalj
"Om vi hade en medalj skulle du få den nu, för ditt arbetet för sverigefinskan", sade Riina Heikkilä, språkvårdare i finska vid Isof, till Mikael Reuter, som satt i publiken.
Reuter, tidigare chef för den svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken, var en av initiativtagarna då Sverigefinska språknämnden grundades 1975.
Heikkilä lyfte i sitt anförande betydelsen av svensk-finska ordlistor – från den första som gavs ut 1985, den svensk-finska skolordlistan, till Språkrådets omsorgsordlista (2018) som riktar sig till vårdpersonal som behöver finska termer i sitt arbete.
Direktören för Språkinstitutet, Leena Nissilä framförde hälsningar från Finland vid seminariet:
"Isofs språkvård i finska har ett värdefullt arv att förvalta och en viktig uppgift i att stödja alla finskspråkiga i Sverige, konstaterade Nissilä i sitt anförande".
Nissilä lyfte fram det långvariga och nära samarbetet mellan finska språkvårdare i Finland och Sverige, ett samarbete som har pågått sedan åtminstone 1970-talet. Det senaste konkreta resultatet är den kartläggning som publicerades i år, där Språkinstitutet och Isofs rådgivningstjänster i finska jämförs utifrån majoritets- och minoritetsspråkens olika förutsättningar.
Kartläggningen visade bland annat att Institutet för de inhemska språken får fler frågor per telefon än skriftligt och att det är tvärtom på Isof. Språkinstitutet får oftare frågor om stavning, grammatik och språkbruk medan Isof främst får frågor om översättningar av samhällstermer från svenska till finska.