Det maskulina substantivet buske hette på fornsvenska buske (eller buski) och det feminina bössa hette byssa. Men bara i nominativ (det vi kan kalla grundkasus). I ackusativ, dativ och genitiv hette det buska och bysso. Dessa böjda former har på många ställen överlevt som grundform, vilket kan studeras i Ordbok över Finlands svenska folkmål.
Därför heter det nu i så gott som hela språkområdet båska, buska eller boska. (Denna böjningskategori är i ordboken noterad som svm.1, det vill säga svaga maskuliners första deklination.) På samma sätt heter det nästan överallt bysså, bysso, bösso eller bösså. (Dessa noteras som svf., där förkortningen står för svaga femininer.)
Om man vet att det heter buske och bössa på standardspråket är det lätt att hitta sin dialekts buska eller bösså i ordboken. Orden är där nämligen sorterade efter standardsvensk uppslagsform.
Ibland är den standardsvenska uppslagsformen konstruerad. Det åländska ordet med uttalet må:ta är upptagen som måte i ordboken, där det anges att det är ett maskulint substantiv med betydelsen ’liten o. ovass kniv’.
På motsvarande är det med det ord som i Kvevlax, Replot och Korsholm uttalas fratto. Här är uppslagsformen fratta, och är en benämning på kvinna från Sverige.