En välkänd skillnad mellan standardsvenskan i Finland och Sverige är att ord som adjektivet djup uttalas med hörbart d i Finland, medan d är stumt i Sverige. Men hur ser det ut i de svenska dialekterna i Finland? Ordbok över Finlands svenska folkmål vet besked.
I nordligaste halvan av norra Österbotten finner vi att dj är bevarat i någon form: dzu:p, dzy:p eller djy:p. I resten av Österbotten är det sedan d-löst ju:p, jy:p, jyup eller jyop som gäller. I Vittisbofjärd i Satakunta ska det sedan ha hetat diu:p.
På Åland är det nästan helt d-löst: ju:p(är), ji:p(är).
I Åboland och Nyland är det lite blandat, men ju:p(är) är vanligare än dju:p(är).
När adjektivet har en -t-ändelse förekommer det att p har ersatts med f. I Oravais kan man säga he va jy:ft vattni. I Hitis kan det heta e talas int så jyu:ft meir. (Detta citat syftar på att dialekten inte längre är lika djup, det vill säga bred eller särpräglad.)
Ett exempel på växlingen mellan p och f kommer från Nykarleby: huru ju:ft ä he tär he ä såm ju:past i ha:vi? (’Hur djupt är det där det är som djupast i havet?’)