De svenska dialekterna i Finland har många ord med bevarad kortstavighet, vilket innebär att både vokalen och den efterföljande konsonanten är korta. Det fungerar dock inte likadant i alla dialekter. Detta kan man studera i Ordbok över Finlands svenska folkmåls artikel om substantivet gräs, som var kortstavigt i fornsvenskan.
Det är inte alla dialekter som har kortstaviga ord med en enda stavelse, men kortstavigt uttal av gräs eller gres finner vi bland annat i Terjärv, Purmo, Pargas, Västanfjärd, Pernå och Strömfors.
På Åland har man i stort sett inga kortstavingar, och vokalen i detta ord har förlängts (liksom i standardspråket), så att det nu heter grä:s eller gre:s.
Sedan har vi en liten delikatess när ett och samma ord uppträder som lång- eller kortstavigt i olika böjningsformer. Detta innebär att enstaviga former av ett ord har förlängts, medan tvåstaviga former bevarat den ursprungliga kortstavigheten. Detta går särskilt tydligt att notera i växlingen mellan obestämd och bestämd form. I Kvevlax heter det grä:s men gräse. I Houtskär heter det grä:s och gräsä och i Lappfjärd grie:s och grese. I dessa ord har som synes den obestämda formens vokal förlängts (och i ett fall diftongerats), medan den bestämda formen fortfarande bara har korta ljud. I Hitis har man i stället förlängt den obestämda formens konsonant: gress men grese.