Att si: när man uppfattar (eller inte uppfattar) något med synen är vanligt i hela det svensktalande Finland. I Vörå lyder det till exempel skåd, så får do si: och i Houtskär hon si:r inga så kla:rt. Att se kan också handla om att rikta blicken i en viss riktning. Si: å int ti rö:ra, sa en Kyrkslättsbo en gång.
Dessutom kan verbet se handla om att inse eller förstå något. I Närpes kan det låta så här: Int kan ja si: hör e sku va:l na bätär oå:v he. Att se kan också innebära att man undrar något. Som då en Pernåbo funderat få si: åm hästn årkar.
Uttrycket sido eller sidu är antagligen bekant för många finlandssvenskar. Enligt ordboken kan sido uttrycka både förvåning och förargelse. Si-do bara, de jikk, kan det heta i Snappertuna och Si-do på fa:n! i Nykarleby.
Utöver det kan se tillsammans med ut stå i betydelsen ’te sig, förefalla, ta sig ut; vara av ett visst utseende’. On hadd si:tt så ondärligär u:t, konstaterade en Bromarvbo. E soå:g så råolet yu:t, har någon sagt i Hitis. Att kombinera se med ut kan också ha betydelsen ’tyckas, verka’. På Kökar kan man till exempel säga att de si:r u:t ti bli: bliggå om det verkar bli töväder.
Det tar inte slut där. He si:r så u:t jär kan man exempelvis säga om ett stökigt rum i Pedersöre. Men när Maxmobon säger di bara råmsar å få:r int arbeiti ti si: iut fö: na: betyder det att arbetet inte är imponerande.
Det är inte heller bara människor som kan se. När en Houtskärsbo säger om en yxa eller lie att den si:r för mytjö för sä betyder det att vinkeln mellan yxans eller liens skaft och huvud är för stor. Men lien kan också si: myky undi se, och då är vinkeln för liten.
Se kan man alltså göra på många sätt, och flera av betydelserna går att utforska närmare i Ordbok över Finlands svenska folkmål.