Jag ber!
Reuters ruta 18/2 2004
En läsare skriver och frågar om uttrycket ”jag ber” som svar när någon tackar för någonting. Det är ett uttryck som han säger sig minnas att hans farmor använde och som han trodde var föråldrat och försvunnet, men för en tid sedan fick han höra det i radion i en sändning från Ekenäs. Vad har det här uttrycket för utbredning? Är det en kortversion av en längre fras?
Slår man upp ”jag ber” som hövlighetsuttryck i den nya konstruktions- och frasordboken Svenskt språkbruk får man upplysningen att det är ålderdomligt. Som exempel ges replikväxlingen ”Jag får tacka för upplysningen.” – ”Åh, jag ber.”
Nu vet jag inget mer om den radiosändning där uttrycket förekom, men jag måste tillstå att det är lätt förvånande – och samtidigt lite spännande – att det ännu kan förekomma i spontant tal. Annars för det väl snarast tankarna till folk som var födda på 1800-talet, och framför allt då i de högre socialgrupperna.
Enligt Svenska Akademiens ordbok (det aktuella bandet tryckt 1901) används jag ber som ”blygsam invändning mot erhållet beröm, mot erbjudet företräde (vid bordet, vid passerandet af en dörr m. m.), mot tacksägelse, mot ursäkt o. d.” med betydelsen ’för all del; ingen orsak; gör ingenting, skadar inte’ eller som invändning mot ett framställt påstående: ’ursäkta!’ ”Det var bra snällt af dig att hjälpa mig. - Å, jag ber! Ber så mycket!” SAOB ger också upplysningen att frasen i synnerhet förekommer i södra Sverige, och att den har sitt ursprung i tyskan (ich bitte sehr, ich bitte tausendmal o. d.).
Många av oss känner säkert uttrycket från Evert Taubes Havsörnsvals:”Aj! Vad ni trycker min hand!” / ”Gör jag? Förlåt mej!” ”För all del, jag ber!” Där används det alltså som svar på en ursäkt, med betydelsen ’det gör inget’. Ett exempel där det är svar på beröm är följande replikskifte i Strindbergs Fadren: ”Herr ryttmästarn! Det är högst angenämt för mig att göra en så berömd vetenskapsmans bekantskap.” ”Å, jag ber. Min tjänstgöring tillåter mig inte några djupare forskningar, men jag tror mig ändå vara en upptäckt på spåren.”
Troligen kan frasen jag ber i den här betydelsen ses som en särutveckling av samma uttryck i samband med uppmaningar som ”Jag ber, förlåt mig” eller ”inga oförskämdheter, jag ber” – också de något ålderdomliga i dagens svenska språkbruk. Så här i Runebergstider kommer vi att tänka på en vers i Sandels, som svar på adjutantens fråga ”vad order ges, vad befalls?”:”Jo, att ni sätter er vackert ned / och får ert kuvert i skick; / och sen ni fått den, så ät i fred, / och sen ni ätit så drick, / och sen ni druckit, så ät än mer, / där har ni order, jag ber.”
Den ursprungliga innebörden av hövlighetsuttrycket jag ber är då ungefär den att man av artighet ber samtalspartnern att inte vara så artig
Och visst är det ju trevligt om det ännu i dag finns Ekenäsbor som kan vara hövliga på ett äkta gammaldags belevat sätt.
Mikael Reuter