Språk i förändring

Reuters ruta 2/6 2004

Stämmer det att den yngre generationen på ca 20 år har ett annat uttal än t.ex. sina far- och morföräldrar?, undrar en frågeställare. De äldre talar tydligare och klarare, medan de unga talar grötigare och inte artikulerar lika tydligt. Samma frågeställare vill också veta om uttrycket ”ex sant” (som han stavar det) fortfarande förekommer, och i vilken utsträckning det jakande ”schuu” uttalat med inandning ännu används i finlandssvenskan.

Frågorna hänger ihop på det sättet att de belyser pågående språkliga förändringar. Språket har alltid förändrats, och tidigare språkförändringar är noga beskrivna av språkhistorikerna. Men det som sker i vår egen tid lägger vi ofta inte alls märke till, eller så överdriver vi förändringarna.

Svaret på den första frågan är att den yngre generationen helt säkert talar annorlunda och mindre välartikulerat än den äldre. Något bevis för att språket – i det här fallet uttalet – håller på att försämras är det ändå inte. I årtusenden har de äldre klagat över de yngres språkliga förfall, och trots det är alla existerande språk fungerande uttrycksmedel. De flesta talar uppenbarligen tydligare med stigande ålder, och i den mån uttalet verkligen förändras sker det över så lång tid att språksamhället vänjer sig, och de distinktioner som behövs för att vi ska förstå varandra finns kvar eller ersätts av andra.

Icke sant?

Det som frågeställaren stavar ”ex sant” är en talspråklig relikt av icke sant, använt främst i frågande form för att få bekräftelse: ”Du kommer ju i morgon, icke sant?” Nekningsordet icke har ju i praktiken försvunnit i tal och vardaglig skrift för åtskilliga tiotal år sedan, men uttrycket ”eksant” (eller hur man vill skriva det) har levt kvar hos en äldre generation av finlandssvenskar. För en yngre generation tror jag det är tämligen okänt, även om man ska vara försiktig med att dödförklara ord och uttryck.

Som svar på eksant får man kanske ett bekräftande ”schuu”, alltså ett finlandssvenskt jo uttalat med inandning (i rikssvenskan skulle det ju motsvaras av ja). Hur utbredd den här finlandssvenska säregenheten är vågar jag inte säga, men jag har för mig att också den är på tillbakagång.

Att man inte alltför lättvindigt ska påstå att ord och uttryck håller på att försvinna har jag fått åtskilliga bevis på efter min förra språkspalt om krympa. ”Vi i Sibbo använder det galant, helt omedvetna om att ordet eller snarare betydelsen är utdöd. Gu’nåde den lycklige ägaren till en ny bil, som glömmer att bjuda på en konjak till kaffet!” skriver en läsare. Också i västra Nyland lär det användas inte bara om nya bilar och båtar m.m., utan man ”krymper” också nyfödda barn. Det lever dessutom kvar som lånord i finsk slang: ”När jag hade köpt en ny kamera omkring 1977, så frågade mina arbetskamrater: ’Miten ajoit krympätä sen?’ I krympandet ingick att alla fick kontrollera kameran genom att den gick från hand till hand och alla fingrade och kommenterade litet och visade sin uppskattning på olika sätt. Sedan gick vi på öl.”

Språket lever. Orden lever. Leve språket och orden! 

Mikael Reuter