Normer i Norden

Reuters ruta 15/9 2004

De nordiska språknämnderna har i femtio års tid årligen samlats till ett språkmöte där man diskuterar frågor av gemensamt intresse. Temat för årets nordiska språkmöte i Tórshavn på Färöarna var språknormer och språkförändring. Representanter för nästan alla språkområden i Norden redogjorde för normeringstraditioner och inställningar till språknormering, nu och tidigare.

Det är alltid lika intressant att jämföra argumenten för olika slags normering i de olika länderna och språkområdena. Bl.a. går det en klar skiljelinje mellan norskan (eller de båda norska målformerna) och praktiskt taget alla de andra språken, inte minst svenskan och finskan.

I norskan är man mån om variationen. Det innebär att ordformer som också i skrift återspeglar de dialektala formerna godkänns parallellt, inom vissa gränser. Många av språkets vanligaste ord kan skrivas på flera olika sätt, inte bara i bokmål och nynorska utan också i varianter av dessa, som konservativt respektive radikalt bokmål. Problemet är bara var gränserna ska dras, och detta har diskuterats i Norsk språkråd i årtionden. Vissa former har varit accepterade i alla sammanhang, andra bara i mindre formella sammanhang.

I de flesta andra språken i Norden är synen en annan. T.ex. i svenskan har det tvärtom ansetts vara mer demokratiskt att det finns en klar och enkel rättskrivningsnorm, gemensam för alla och kodifierad i Svenska Akademiens ordlista. Då behöver ingen tveka om vilka varianter som är accepterade och vilka som inte är det. Det har inget att göra med en negativ inställning till dialekterna: de har sin givna funktion och sitt givna värde i sitt givna sammanhang.

Vad gäller den finlandssvenska språknormen är väl just ortografin det man är mest enig om. Vi följer rättskrivningen i SAOL. Det som vår normdiskussion mest handlar om är som känt de så kallade finlandismerna, dvs. ord och uttryck som inte används i Sverige eller som ofta används lite annorlunda hos oss än i rikssvenskan.

Vi är väl nästan alla eniga om att vi i så stor utsträckning som möjligt ska hålla oss till den allmänna svenska normen, men att det ändå finns en del finlandssvenska ord och uttryck som återspeglar vårt samhälle och vår speciella kultur, berikar vårt språk och stärker vår identitet. Problemet är bara att när vi kommer till de konkreta fallen så är enigheten inte längre lika stor. Vi har alla våra speciella favoritfinlandismer, medan vi gärna utdömer dem som andra använder.

Som bekant har en hel del finlandssvenska ord tagits in i den nuvarande upplagan av SAOL. Det innebär inte att de är ”godkända av Svenska Akademien”, utan bara att man på det viset har velat konstatera deras existens som tämligen etablerade finlandismer. Frågan är ändå om inte en restriktivare linje är på sin plats i nästa upplaga. Det är visserligen bra att sverigesvenskar kan få upplysningar om de finlandssvenska orden, men samtidigt finns risken att finlandssvenska språkbrukare luras att tro att de kan användas för fullt i alla slags svenska texter. Den frågan ska i dagarna tas upp i en diskussion med svenska språkvårdare och redaktionen för SAOL.

Mikael Reuter