Skänk honom en slant

Reuters ruta 12/4 2000

”Giv åt Stål en penning även, eller tag ock min” skaldar Runeberg som bekant i dikten ”De två dragonerna”. Om det bara är versmåttet som här har föranlett prepositionen åt eller om den också skall ses som ett finlandssvenskt eller ålderdomligt språkdrag må vara osagt, men faktum är att man i dagens svenska i normal prosa snarast skulle tala om att ge Stål en penning. I den frasen är Stål vad man kallar indirekt objekt medan en penning är direkt objekt.

Att jag tar upp det indirekta objektet här beror på att det nästan verkar vara utrotningshotat i finlandssvenskan. En rikssvensk nordist och grammatiker som hade umgåtts mycket med finlandssvenskar hade lagt märke till att de nästan alltid ersatte det indirekta objektet med en prepositionsfras, vanligen med åt: jag skänkte en slant åt honom, Kalle är skyldig hundra mark åt Lisa, hon sa några välvalda ord åt honom, han visade sina etsningar åt henne. Även om sådana prepositionsfraser inte direkt kan betraktas som fel (bortsett från att åt i några fall borde bytas ut mot till eller för), skulle det ofta falla sig mer naturligt att använda indirekt objekt: jag skänkte honom en slant, Kalle är skyldig Lisa hundra mark, hon sa honom några välvalda ord, han visade henne sina etsningar.

Intressant nog är det så att indirekt objekt ofta föredras framför allt när det ord som blir indirekt objekt är någonting känt och bestämt medan det direkta objektet är mer obestämt, men inte om förhållandet är det motsatta. I den nya Svenska Akademiens grammatik (SAG) ges exemplet Arne gav sin granne en bok men Arne gav boken till en granne (inte gärna Arne gav en granne boken; däremot nog alternativt Arne gav en bok till sin granne).

I de fall jag har nämnt ovan är växlingen mellan indirekt objekt och prepositionsfras alltså relativt fri. Vi kan alltså säga både hon gav Pelle boken och hon gav boken till Pelle, jag visade mina gäster staden och jag visade staden för mina gäster. Däremot förekommer det ett antal konstruktioner i finskpåverkad finlandssvenska som måste betraktas som direkta fel.

Det är framför allt tre verb som jag vill ta upp i det här sammanhanget: fråga, hälsa och hända. I alla tre fallen verkar det som om finlandssvenskan i finskdominerade områden hade påverkats av hur fraser med motsvarande finska verb konstrueras.

Inte minst yngre helsingforsare tycks allt oftare fråga saker ”av” varandra (jfr fi. kysyä joltakin): ”Kan du fråga av honom om han kan komma i morgon?” Men här är en konstruktion utan preposition den enda rätta: fråga honom om han kan komma; det är bäst att du frågar henne.

Detsamma gäller hälsa. Det heter alltså inte ”hälsa åt honom” utan hälsa honom att vi har möte nästa vecka.

Slutligen händer saker någon, inte ”åt” någon: en spännande sak hände mig i går; jag trodde aldrig att något sådant kunde hända dig.

Mikael Reuter