Vår egna utbildning?

Reuters ruta 6/12 2000

I en liten notis om humanistiska studier vid Åbo Akademi här om veckan talades det om att ”vi måste pussla ihop vår egna konkurrenskraftiga utbildning”. Det har föranlett en läsare att be om en utredning av hur man riktigt använder egen: när står det oböjt och när böjs det i formen egna?

Egen är ursprungligen presens particip av verbet äga, dvs. ’ägande’, men betraktas nu som ett adjektiv. Vi kan jämföra det med engelskans own som betyder både ’äga’ (verb) och ’egen’ (adjektiv), och med det något föråldrade eller folkliga min ägandes (båt). Men trots att egen är ett adjektiv följer det inte i singular det normala böjningsmönstret för svenska adjektiv.

Vanliga adjektiv står i svenskan i sin böjda form på -a både efter bestämd artikel (den, det) och efter possessivt pronomen (min, din osv.): den vackra soffan, det stora bordet, vår vackra soffa, vårt stora bord. Men för egen gäller detta i singular i normala fall bara efter den och det. Det finns kanske hotellsängar som är bekvämare än den egna sängen, det finns våningar som är finare än det egna hemmet, men ändå vill jag helst vakna i min egen säng i mitt eget hem.

Ett undantag är när det kommer en bestämning mellan possessivpronomenet och egen. Då böjs egen: vårt första egna hem, rederiets största egna fartyg. I praktiken är det nästan alltid fråga om ordningstal eller därmed jämförbara ord (första, andra, sista) eller adjektiv i superlativ (största, vackraste).

I andra fall står nämligen egen (oböjt) före andra bestämningar: vårt eget vackra hem, rederiets eget isförstärkta fartyg. Följaktligen är det riktiga också att tala om vår egen konkurrenskraftiga utbildning.

Hans egna utseende

Nu finns det emellertid också ett fall då egen böjs på samma sätt som andra adjektiv, och det är när det används i betydelsen ’karakteristisk, originell, egendomlig’. Vi kan alltså tänka oss att säga t.ex. jag glömmer aldrig hans egna utseende eller hon väckte uppseende genom sitt egna beteende. Men särskilt vanliga är sådana exempel inte, kanske just för att man i sådana fall hellre för klarhetens skull använder t.ex. originell eller egendomlig.

Annandag jul!

Slutligen ser jag mig föranledd att slå larm om en helt annan sak. Den som har slagit i 2001 års almanacka har kanske redan märkt har någon besserwisser har funnit för gott att döpa om annandag jul till stefanidagen i den finlandssvenska almanackan. Si det heter ju tapaninpäivä på finska ... Visserligen har också stefanidagen gammal hävd, men annandagen är det som vi normalt kallar dagen på svenska. Det kan varken kyrkomöten, lagstiftare eller almanacksmakare ta ifrån oss. Saken blir inte bättre av att också rötmånaden har strukits för att den enligt de kloka astronomerna är en sista rest av astrologi och humbug. Jag uppmanar till folkstorm och revolt mot sådana manipulationer av vår traditionella almanacka.

Mikael Reuter