En till bok?

Reuters ruta 8/2 2006

I en av våra finlandssvenska tidningar fanns här om dagen rubriken "Ett till danskt konsulat brann". En läsare undrar över sådana konstruktioner, som hon tycker sig ha observerat i ungefär 20 år. Har reglerna ändrats så att man numera får säga och rentav skriva "en till bok" i stället för "en bok till"?

Den första gången jag själv medvetet blev uppmärksam på den här konstruktionen var troligen just för drygt 20 år sedan. "Kan jag få en till smörgås", kunde mina barn och deras kamrater fråga. Jag uppfattade det då som barnspråk, och trodde det var något som förekom bara i Finland. Men snabbt fick jag veta att konstruktionen användes även i Sverige, också där företrädesvis bland barn och unga.

Sedan dess har det här sättet att utrycka sig blivit allt vanligare. Någon regel som medvetet har ändrats handlar det inte om, utan helt enkelt om ett nytt språkbruk som sprider sig. I tidningstext verkar det ha börjat dyka upp kring millennieskiftet, att döma av materialet i den svenska Språkbanken. Svenska språknämnden tar upp det i sin frågelåda på webben, och förhåller sig tills vidare rätt försiktig: en kaka till, ett vykort till är ändå det mest spridda uttryckssättet, konstaterar nämnden i sitt svar.

Bakgrunden till konstruktionen är förstås det fristående en till: "Det här var en god smörgås, jag vill gärna ha en till". Nästa steg är att man upplever att det behövs en precisering. Säger man bara "Kan jag få en till?" så förstår lyssnaren kanske inte vad man avser, och då lägger man till det efteråt: "Kan jag få en till smörgås?".

Inte minst när det är fråga om ett lite längre uttryck kan det vara behändigt med ett framförställt "en till". Bland exemplen i Språkbanken finns "det blir en till platta och en till turné med E Street Band" och "det kommer att göra ont om jag får en till smäll på näsan igen". Skribenten vill antagligen inte bryta uttrycken "turné med E Street Band" och "smäll på näsan" genom att infoga till efter turné respektive smäll, och att flytta till efter uttrycken känns inte heller naturligt: "en turné med E Street Band till", "en smäll på näsan till igen". Alternativet är förstås att skriva ännu en.

Än så länge får man väl betrakta konstruktionen en till bok, ett till konsulat som relativt vardaglig och talspråklig, och det finns skäl att vara återhållsam med den i mer formell text. Men det finns inget som språkligt sett talar för att den borde motarbetas – tvärtom är den på flera sätt funktionell, och kommer säkert att få ökad spridning.

Den i viss mån besläktade konstruktionen utan en, som i "Kan jag få till kaffe?", är däremot ett översättningslån från finskan (lisää kahvia) och kan inte betraktas som korrekt svenska.

Mikael Reuter